Annat smått och gott

Lyssna på vistolkningar av Ulf Bagge på YouTube här
Besök Ulfs hemsida här
På hemsidan finns bla info om Ulfs stadsvandringar, viskonserter och föredrag.
Klicka för att komma till min blogg Carl Michael Bellman 275 år.

torsdag 13 januari 2011

Stockholm - 1600-talets seder och bruk

Suecia antiqua: Stockholm från väster, detalj

1600-talets Sverige var en tid av måttlöshet i fråga om mat och dryck i de kretsar där man hade möjlighet att njuta av livet. Men på många håll var nöden och fattigdomen stor. Hos både fattig och rik var det dock illa beställt med nykterheten. Också vid hovet räknades det som god etikett att supa sig full, och det var ingen skam att lyfta på duken och spy under bordet. Den franske diplomaten Chanut fick till sin förfäran mer än en gång bevittna hur rikets högsta herrar bars bort från bordets fröjder mitt under måltiden - medvetslösa av allt skålande. Under en kunglig bankett 1693 på Uppsala slott försökte universitetslektorn Jesper Svedberg undkomma det myckna supandet genom att smussla undan en del av glasen till sin betjänt.  Karl XI avslöjade honom och tvingade därpå Svedberg att både dricka och svälja vad han tålde. Kungen brukade själv dricka sig berusad, varpå han "skrattade och knuffades", som den italienske diplomaten Lorenzo Magalotti beskrev saken, och "då ropar han högt, förivrar sig, okvädar lakejer, pager och alla andra som är i närheten".
1674 var invånarantalet i Stockholm 43 000. Gustav Adolfs torg var den största öppna platsen i staden och där ägde den vanliga torghandeln rum. Där bytte varor och pengar ägare i en i högsta grad internationell atmosfär och man kunde höra ett flertal språk talas. Här såldes också smuggelgods, bl a silkesstrumpor som var en populär "svartabörsvara". När ett fartyg med sådan last anlände bjöd man i vänner till en fest ombord. Besökarna lämnade sedan fartyget med så mycket smuggelgods som de förmådde dölja. 1674 klagade riksskattemästaren över att det under föregående år hade införts endast åtta par silkesstrumpor i tullens böcker. Samma år talades det om hungersnöd i landet. Döda människor hittades längs landsvägarna och somliga hade gnagt köttet av sina egna fingrar.
Samtidigt växte krogarna i Stockholm upp som svampar ur jorden och man tvingades till slut upprätta en förteckning över vinskänkar, gårkockar och krögare. Staden hade 51 vinkällare, bland dem Lilla Druvan, Halvmånen, Pelikan och Rostock.

Den Gyldene Freden
Vinskänkarnas skyltar hade en krans försedd med druvklasar som omgav symbolen för källarens namn, vilken skulle vara förgylld. Krogarnas antal uppgick till 82. Krogtätheten var störst på Väster- och Österlånggatan. Endast två av krogarna var brännvinskrogar. Ordet krog kommer av tyskans "krug" som betyder krus. Från början ingick också ett krus i krögarnas skyltar. Det fanns 21 gårkök, dvs ställen som sålde färdiglagad mat men också var en typ av enklare krogar som serverade mat och dryck. Lucidor brukade inta sina måltider på mäster Sven Olofssons gårkök i Gamla stan, som också utskänkte vin, öl och mumma. Det fanns ockå gott om lönnkrogar i Stockholm - vid en razzia avslöjades ett åttiotal "svarta" krogar, men det verkliga antalet var säkert betydligt större. Många av dem låg på rad vid Munkbron. Det äldsta av alla näringsställen i Stockholm hade medeltida anor och hette Storkällaren. Den låg vid Stortorget, intill den plats där Börshuset nu ligger. Brännvinet dracks ur supkoppar av tenn eller förtennat bleckplåt - s k bleckor eller tumlare - som man bar med sig i fickan eller i bältet. Man lade stor vikt vid skålandet. Den som inte besvarade en skål utsatte sin dryckesbroder för en sådan skymf att det inte sällan gav upphov till en duell. Dåtidens stockholmare föredrog söta viner framför torra och man sötade ofta sitt vin själv. Till tio kannor rhenvin satte man en kanna honung. Man kryddade också det söta vinet. Ett sådant kryddat vin kallades jungfruvin. Det bestod av en kanna (2 3/4 liter) rehnskt vin kryddat med 4 1/2 hg ingefära. Förutom vin och brännvin drack man mängder av öl, vilket berodde på att maten vanligen var tungt saltad. Den genomsnittliga konsumtionen per person och dag översteg fem liter, men då ska man hålla i minnet att vardagsölet inte var så starkt. Kraftigare öl dracks bara vid högtidliga tillfällen och hade en alkoholhalt på tre till fyra procent.

Sjukvården i Sverige var vid den här tiden mycket primtiv, och de mediciner som föreskrevs var ofta farligare än de sjukdomar man drabbades av. Ett och annat framsteg gjordes för all del inom läkarvetenskapen. Bl a experimenterade man i Stockholm med en sårbalsam som just hade tagits fram i Frankrike och som snabbt kunde hämma blodflöde. Vid de otäcka försöken användes hundar samt en dödsdömd fånge och man konstaterade att blödningen genast upphörde och att såren läkte mycket fort. Läkarna ställde diagnos genom att avläsa puls och kroppstemperatur men också med hjälp av "vattenskådande". Medicinerna var ofta avkok på örter, men man ordinerade också avföring eller urin. Åderlåtningar och lavemang var mycket vanliga behandlingsmetoder. Sårbehandling och kirurgiska ingrepp sköttes av sårläkare, barberare och fältskärer. De opererade bråck och blåsor, stack starr, skar bölder och amputerade. Inför epidemier stod man i stort sätt maktlös. Man isolerade dem som drabbats av spetälska, man rökte hus och man rekommenderade renlighet. Men man förlitade sig också på astral påverkan, handpåläggning och besvärjelser.
Det fanns också en folklig läkekonst som främst behärskades av kvinnor. De använde sig av naturmediciner, gjorda på ämnen ur växt- och djurriket.
Många i dag lätt botade sjukdomar var dödliga på 1600-talet och begravningar var ett ofta förekommande inslag i vardagslivet. När det gällde gemene man var begravningsprocedurerna enkla, men när det handlade om folk av börd var de både högtidliga och omständliga. Till en förnäm persons begravning skulle det författas gravskrifter. Lucidor skrev ett antal sådana och han levde som nämnts bl a på inkomsterna från dessa tillfällesdikter.
 Från år 1670 finns det bara en gravskrift av Lucidor bevarad. Den är daterad den 14 december. Det var hans tidigare förmyndares son, Carl Philip Wrangel, som skulle gravsättas i Skokloster kyrka. Mycket har sagts om Lucidors börd, bl a att han skulle ha varit en hemlig bror till Carl Philip, vilket med all säkerhet var rent nonsens. Däremot undervisade han  den unge fältherresonen under hans studier vid universitetet i Uppsala. Carl Philip dog den 13 april 1668 i London och bisattes i Stockholm i väntan på begravningen två år senare. Han blev endast nitton år gammal, men Lorenzo Magalotti påpekade att det ändå borde ha varit en tröst i olyckan för Carl Gustav Wrangel, eftersom sonen ändå bara varit intresserad av dryckenskap, bordeller, spel och svordomar. I rättvisans namn ska ändå sägas att Carl Philip ofta hade plågats av sjukdomar.

Dödens ängel
Ivar Johnsson 
 Lucidors klagodikt vid Carl Philips begravning var en hyllning till den döde, men den var förmodligen också en påminnelse till Wrangel själv om att hans förre skyddsling nu var en fullvärdig poet.
I den gravskrift som Lucidor därnäst diktade gav han prov på sin vidsynthet. Den var skriven till den unga Märta Christina Ulfsparre som Conrad Gyllenstierna hade gift sig med. Efter bröllopet, till vilket Lucidor hade diktat den olycksaliga "Giljare kval", reste brudparet till landshövdingesätet i Viborg. Fredagen den 10 februari 1670 insjuknade Märta Christina och låg sjuk till söndag middag då hon födde ett dött gossebarn. Den 12 februari 1671, precis ett år senare, avled hon själv, 16 år och sex månader gammal. Hon begravdes tillsammans med pojken i samma "liljekista".