Carl Michael Bellman - Fredman

Bellman använde sig av flera högst verkliga personer i diktens värld, men den främste av dem alla, den som skulle komma att bli en av vår litteraturs mest kända gestalter, var redan död och begravd då han gjorde entré i visans värld. Han var urmakare och hette Jean Fredman.

    Det renässanspalats som amiralen Erik Ryning lät bygga i hörnet av Riddarhustorget och Munkbron stod färdigt 1644. Huvudportalen mot Stora Nygatan 2 är krönt av amiralen Rynings och hans maka M. E. Kurzels vapen. Palatset har haft många ägare, bl.a. Gottfrid Sack som i mitten av 1700-talet öppnade riksdagens "Caffehus" där. Från 1730-talet var huset fullt av hyresgäster då också flera vinskänkar och kaffehusinnehavare, hovtrumpetare, generaler och juvelerare bodde där. Där fanns också en tid, en trappa upp, det berömda Montionis vaxkabinett med ett 40-tal figurer.

  Mot stora Gråmunkegränd i flygeln hade Jean eller Johan Fredman sin urmakarverkstad och där hade han dessutom sin bostad. Det finns en poetisk och en historisk Fredman. Den historiska gestalten var en tidigt utvecklad och högt begåvad person som alltför tidigt brände sitt ljus i botten. Han föddes 1712 eller 1713 och var son till urmakaren Andreas Fredman i dennes första äktenskap. Han följde sin far i urmakaryrket och blev själv mästare före 24 års ålder och då han fyllt 29 år utnämnde man honom inom urmakarskrået till sin ålderman. Snart nog ägde han en egen verkstad och dessutom förvärvade han fastigheter på Norrmalm och i Gamla stan. En av Fröjas mest beryktade "praktiserande prestinnor"  - Platskan eller moster von Platen, som hon själv brukade kalla sig, bodde 1756 i en av Fredmans fastigheter där hon också bedrev sin verksamhet. Efter att ha blivit hovurmakare fick han ansvaret för Storkyrkans och Riddarholmkyrkans tornur, de två förnämsta i staden. Ett golvur som Fredman tillverkade 1737, gråmålat med förgylld dekor, helslag, datum, höjd 260 cm, såldes på Stockholms Auktionsverk år 2006 för 200 000 kr.

    Den redan rike Fredman gifte sig vid 33 års ålder till ytterligare förmögenhet. Det olyckliga äktenskapet med den 12 år äldre Katarina Lindberg, "en vrång och trätgirig" men välbeställd änka till en lärftskramhandlare blev den ödesdigra inledningen till hans förfall. Paret låg ofta i fejd med varandra och ibland slutade grälen i rena handgripligheter. Makarna Fredmans långdragna processande inför rätta gjorde att deras mellanhavanden blev allmänt kända i staden. Fru Fredman anklagade sin man för att han med flit förstörde hennes egendom och att han förskingrat hennes pengar. Därefter började hans stjärna dala, och när han i 40-årsåldern blev änkling vände lyckan till djupaste misär.
Han hade tillhört borgerskapets ledande skikt och hans sociala sammanbrott i mitten av 1750-talet väckte därför stor uppmärksamhet, inte minst bland hans ståndsbröder.

    I urmakarskråets tomma kassaskrin hittade man, när man entledigade honom som ålderman, en revers som Fredman ställt ut på sig själv. Hovurmakarvärdigheten, tornuren och all sin egendom förlorade den alltmer söndersupne urmakaren. De sista åren tillbringade han mer eller mindre i rännstenen som ökänd rumlare och drinkare tills han dog i "bröstfeber" den 9 maj 1767, 56 år gammal. Han ligger begravd på Adolf Fredriks kyrkogård i Stockholm. Några veckor efter sin död återuppstår han i det som senare skulle bli Fredmans sång nr 26, där Bellman sjunger om hans begravning:

Golvur av Jean Fredman

Fredman levde och dog!

Bröder alla,

vi kunna kalla

hans själ ett urverk, hans kropp en krog.

Vår levnad är kort,

bäst vi rusta

och oss förlusta,

så kommer döden och tar oss bort.

Stå stilla vid en sida

och lät processen skrida!

Här i världen är mycken harm.

Trumpeterna blåsa larm.

Min granne styrk ditt mod,

värm din blod!

Vid tiden för Fredmans död var den nu föräldralöse Bellman 27 år gammal och försörjde sig, likt många andra skalder, som skrivare i offentlig tjänst. Nu väntade en svår och törnbeströdd väg till att bli erkänd skald och visdiktare, full av umbäranden och ekonomiska bekymmer.

    Musikern Olof Åhlström var den förste i vårt land som höll konserter på det nya instrumentet hammarklaver. Han var en skicklig musiker som bl.a. komponerade operamusik åt Gustaf III, men han var också innehavare av ett nottryckeri och hade exklusivt privilegium på nottryck i landet. På hans initiativ publicerades Fredmans epistlar och sånger. För utgivningsrätten och sin medverkan begärde Bellman 100 riksdaler i betalning - 50 riksdaler kontant för epistlarna och lika mycket för sångerna i friexemplar, vilket beviljades. I ett företal till epistlarna från 1771 presenterar han sin huvudperson Fredman:

Här ser Du en skugga av en Bacchi hjälte, en matt rök

efter en urblåst krogdank. Vem är det menar du? Jo det

är Fredman urmakaren, han, som i sin livstid varit även

så allmänt känd för dess skickelighet, att avdela tidens

lopp uti timmar och minuter, som för dess behändighet,

att göra tiden till intet uti ett litet grönt timglas med finkel ...

Fredman epistlar publicerades slutligen 1790, 82 till antalet. Året därpå kom Fredmans sånger ut med 65 av skaldens mest populära visor utanför episteldelen. Fredman hade därmed odödliggjorts, på ett hår när, då Bellman själv hade knappt fyra år kvar att leva. Genom den försupne hovurmakaren och hans vänner lever det gamla Stockholm upp på nytt och Bellmans sånger och epistlar är idag översatta till över tjugo språk.

Adolf Fredriks kyrkogård. Här ligger Fredman begravd.

Även om skalden naturligtvis kände till Fredmans olyckliga livsöde har han inte låtit biografiska fakta om urmakaren spela någon roll, förutom alkoholens fördärvliga inflytande. Visornas Fredman är helt och hållet Bellmans egen geniala skapelse.
    Trots den stora spridningen av Bellmans visor och svenska visans spridning och popularitet i allmänhet är viskonsten egendomligt nog, på olika sätt, en diskriminerad konstform i vårt land. Att visdiktare behöver stöd och uppmuntran var Bellman bara alltför väl medveten om. När hans beskyddare Gustaf III mördades 1792, slog det hårt mot skalden och ett par år senare slängdes han i fängelse av en fordringsägare. 

Carl Michael Bellman - Sveriges Anacréon

Stora Daurerska huset (markerad)

Den 5 februari 1740 döptes den lille Carl Michael i Maria Magdalena kyrka på Södermalm, ett stenkast från Daurerska gården, en malmgård vid Hornsgatspuckeln där han dagen innan hade blivit född. I det huset skulle han leva de fyra första åren av sitt liv. Därefter flyttade familjen till grannfastigheten, nuvarande Bellmansgatan 24, som sedan blev deras hem under de kommande 20 åren. Hans föräldrar, fadern Johan Arendt d.y. och modern Catharina Hermonia som var dotter till kyrkoherden i Maria, fick femton barn av vilka endast sex uppnådde vuxen ålder. Enligt Bellman låg hon i tjugoen barnsängar.
    Sin skolundervisning fick Bellman av privatlärare, som också lärde honom spela cittra, och 1757 debuterade han med religiösa dikter och ett par översättningar som han gjort från franska och   tyska. Samma år skrev han in sig vid Uppsala universitet, men gav snart upp projektet eftersom studieresultaten inte blev det man förväntat. Året därpå blev han i stället, som genom ett under, antagen som extraordinarie i Riksbanken vid Järntorget efter ett förhör i räknekonst och bokhållarkunskaper, ämnen som inte tillhörde hans starka sida. Samtidigt som han arbetade i banken utvecklade han sina talanger i umgängeslivet och blev snabbt en eftertraktad underhållare i bättre sällskap. Fem månader efter förhöret utnämndes han till extraordinarie i banken, men som sådan fick han ingen lön utan arbetade "par honneur", alltså ett ideellt arbete för hedern. För att kunna försörja sig började han ge musiklektioner i cittra, ett instrument som han lärt sig spela mycket skickligt på redan som mycket ung. För att få en uppfattning om hur en skald som Bellman lät då han spelade, är hans musikinstrument av visst intresse.

Hans farfars far, skräddarmästaren Martin Casten Bellman, var invandrare från Bremen i Tyskland och farfadern, Johan Arendt Bellman, gjorde en strålande karriär i det nya landet. Troligen föddes han 1664 och utmärkte sig redan som mycket ung som sångare och blev tidigt virtuos på flera instrument. Vid tio års ålder var han engagerad vid hovkapellet och två år senare, vid 12 års ålder, framträdde han med solosång vid Karl XI:s kröning i Uppsala 1675. Han var något av ett språkgeni och efter framgångsrika studier blev han professor i romersk vältalighet och poesi vid Uppsala universitet, och utnämndes 1704 till universitetets rektor. På en utlandsresa köpte han en cittra, kallad citrinchen, tillverkad i Hamburg omkring 1695 och som han sedan blev en lysande improvisatör på. Detta instument hade alltså gått i arv till den unge Bellman och man kan förstå att han också ärvt mycket av farfaderns musikalitet och språkkänsla.

Bellmans Citrinchen

     Kort före sin död skänkte Bellman instrumentet till sin vän doktor Blad, som också figurerar i visorna, och efter många om och men kom den i Bellmans son Adolfs händer. Han skänkte troligen bort den strax före sin död. Just denna citrinchen höll på att gå förlorad för eftervärlden, men efter många äventyrligheter kom den slutligen till rätta. Den förvaras nu på Stockholms stadsmuseum tillsammans med skaldens mandolin tillverkad i Neapel 1791. Han spelade också på en luta gjord av Mathias Petter Kraft som nu ägs och förvaras av Sällskapet Par Bricole. Det är denna luta som brukar kallas för cister.
    Av och till under sitt liv pantsatte Bellman sina instrument och kanske var det på grund av detta som han utvecklade en virtuositet på att imitera bl.a. valthorn, fiol, oboe och trumma. Atterbom har målande beskrivit hans märkliga förmåga:

"För övrigt var det ingalunda ett oumbärligt villkor för

hans sång, att en cittra, eller något annat verkligt

musikinstrument, skulle finnas till hands. Ty han

kunde även, till förvånande likhet, härma allehanda

instrumenters klang; än med munnen, än med

åtskilligt slags trummande och fingrande mot glas eller

mot en bordsskiva, än med blåsande på käppar eller

andra redskap, och på ett sådant vis fullständigt själv

ackompanjera sina sångstycken."

Estradören Bellman

Musikundervisningen gav inte på långt när så mycket pengar som krävdes för Bellmans livsföring vilket gjorde att han drog på sig stora skulder. Ingen hjälp var att vänta från föräldrarna vars ekonomi var bräcklig och snart blev situationen ohållbar. Nu hotade gäldstugan och trots att passförbud var utfärdat för honom, försvann han utomlands i slutet av augusti 1763. Han reste till Norge och väl kommen till Fredrikshald ansökte han om fri lejd hos Kungl. Maj:t. En månad senare kunde han återvända till Stockholm med det kungliga lejdbrevet i handen. Konkursen var snart ett faktum och han fick avsked från Riksbanken "för att söka större lycka annorstädes". Bellmans far köpte Visbohammars säteri utanför Gnesta för upplånade pengar och dit flyttade nu skalden med sina föräldrar.
    Anders Lissander var kommissarie vid Manufakturkontoret i Gamla stan och god vän till familjen Bellman. Därtill var han en hängiven visupptecknare och skulle komma att spela en viktig roll för Bellman, och senare för forskningen kring skalden och hans visor. Tack vare honom fick Bellman en tjänst på kontoret och när föräldrarna året därpå avled knöts vänskapsbanden allt fastare mellan honom och Lissander. Bellman började alltmer göra framträdanden och sjunga sina sånger för den stockholmska societeten.
    Gubben Noak gavs ut 1766 och därmed skulle hans visor länge dominera skillingtrycksrepertoaren och den tidens visböcker. Prästerskapet tyckte inte om Gubben Noak. Konsistoriet i Lund uppmanade samtliga präster i stiftet att leta upp alla tryckta exemplar av visan och beslagta dessa. Stockholms konsistorium
tog senare illa vid sig av en annan visa som skämtade med de högre makterna och Bellman blev anmäld till justitiekanslern, men han fälldes aldrig.
    Efter att Manufakturkontoret lagts ned fick han en tjänst som kanslist inom Generaltulldirektionen. Samtidigt skapade han något han kallade Bacchi Orden, och ordenskapitlen hölls hemma hos Lissanders, vars hem vid dessa tillfällen mer eller mindre uppfattades som en offentlig lokal. En ung Johan Gabriel Oxenstierna blev mycket gripen av Bellmans artisteri och skrev i sin dagbok en av de få bevarade skildringarna av Bellman som estradör:

Johan Gabriel Oxenstierna. 

Stol nr. 8 i Svenska Akademien. Riksråd.

Den 4. Måndag. Bergklint och Kexel kommo till mig

och förmådde mig att med dem gå till kommissarien

Lissander för att där se på Bellmans upptåger. Jag

följde med dem och har ännu i all min livstid ej skrattat

så mycket som i kväll. Bellman har inrättat en orden till

Bacchi ära, varuti ingen får bli intagen som ej till det

minsta två gånger för allas åsyn legat i rännstenen. Han

håller detta kapitel ibland, dubbar riddare, allt efter

som förtjänta ämnen framkomma, och i kväll höll han

en parentation över en död riddare; allt på vers satt

efter operastycken. Han sjunger själv och spelar på

cittra. Hans gester, hans röst, hans spelning som äro

oförlikneliga föröka ännu mer det nöjet man har av

själva versen som är alltid vacker, och som innehåller

tankar, ömsom löjliga, ömsom sublime, men alltid

nya, alltid starka, alltid oväntade, över vilka man ej kan

undgå att häpna och antingen komma utom sig av

förundran eller skratt.

Den 5. Tisdag. Jag kunde ej väl sova hela natten så

uppfyllt var mitt huvud av de löjliga saker som jag såg i går.

Stundom under det jag låg, brast jag ut i överljutt skratt.

Hovpoeten Bellman

På detta sätt fann Bellman formen för sin visdiktning och under 1770 skrev han 25 epistlar och före februaris utgång året därpå var han klar med ytterligare 25 stycken. Vid den här tiden bodde han i vindsvåningen på Urvädersgränd 3, ett hus som ännu står kvar, och där skulle han bo ytterligare några år.

Bellmanhuset

    Den 19 augusti 1772 genomförde Gustav III sin statskupp och under ett besök på Skeppsholmen hälsades han av officerare ur flottan. Anförda av Bellman sjöng de hans visa Gustafs skål vilket rörde kungen djupt. Gustaf III tog skalden under sina vingars beskydd och från 1775 utgick det också ett årligt understöd ur Gustaf III:s handkassa till honom om 100 speciedaler, och han befalldes att infinna sig till kungens lilla akademi varje onsdagsafton på slottet. Kungen ansåg att Bellman på olika sätt borde gynnas och därför sökte man efter en lagom bekväm och väl avlönad syssla för att ytterligare kunna trygga hans uppehälle. Samma år avled sekreteraren i det nyinrättade Nummerlotteriet och Bellman skrev en ansökan i  form av en dikt till kungen om att få träda i fru Fortunas tjänst.

Där dess höga vinster dragas,

söker jag en tjänst och lön:

Men gudinnan, rik och skön,

låter ej en skymt uppdagas

i mitt låga, mörka skjul.

Om Ers Majestät behagar

gilla Lyckans hårda lagar

dör poeten innan jul.

Kungen skrev i sin tur till friherrinnan Florentina Stierngranat som var gift med en av direktörerna för lotteriet. Det magnifikt hållna brevet är skrivet på franska och man kan ana en road Gustaf III vid pennan. Överstättningen lyder:

Ni vet att jag alltid beundrat poeter, och i synnerhet

svenska poeter. Ni vet att dessa herrar alltid äro fattiga,

och att de ständigt anhålla om hjälp av olika slag. Ni vet

även att deras skaparkraft är lyckosam och fruktbar,

blott i den mån deras penningpungar äro välfyllda;

men vad ni är ovetande om, är vad nu allt detta är avsett

att leda till, och ni måste medge att ni under dena

läsning säger till er själv: vad är meningen med all

denna insikt? En smula tålamod, och ni skall få besked.

Det förhåller sig så att jag nyss fått vetskap om att en

sekreterarplats står ledig i styrelsen för det kungliga

lotteriet, och att jag erhållit en begäran på vers av den

berömde Bellman, med andra ord Sveriges Anacreon, i

vilken han utber sig om mitt förordnande hos herrarna

i styrelsen. Då ett dylikt förordnande skulle vara

liktydigt med en order, och då jag inte vill försätta

någon i bryderi, minst av allt dessa herrar, vänder jag

mig till er, madame, med en bön om att ni måtte bli

Förespråkerska hos er make i denna angelägenhet.

Muserna äro poeternas gudinnor, och då de äro

kvinnor liksom ni själv, finnes väl ingen som jag med

större tillförsikt kan anförtro min stackars skyddsling?

Jag överlämnar honom i edra händer, och jag ber er

sörja för hans framtid.

    Det är tveksamt om Bellman, som tidigare inte utmärkt sig i liknande sammanhang, skulle ansetts vara tillräckligt kompetent för ett uppdrag som detta. Men när en envåldshärskare önskar främja sin fattige hovpoet, då böjer sig undersåtarna i ödmjukhet. Vid sitt sammanträde i januari 1776 tillmötesgick lotteridirektionen kungens önskemål och anställde Bellman. Han fick en årslön på tusen daler silvermynt, men vad han uträttade där är svårt att säga. Tjänstemännen på lotteriet fick 1777 en allmän löneförhöjning varifrån man undantog Bellman, eftersom han "merendels av sjukdom eller annars varit hindrad" att utföra sina plikter. Skalden klagade hos kungen som befallde att han skulle komma i åtnjutande av den begärda löneförhöjningen. I början av sin anställningstid uträttade han tydligen en del såsom att föra protokoll och dagbok, renskriva dokument och underteckna utbetalningar. Efter några månader rann det hela ut i sanden och lotteridirektionen nödgades utse en vice sekreterare som utförde de sysslor Bellman skulle ha gjort. Vartefter vice sekreteraren dog eller avgick tillsattes genast en ny av kungen som befallde att: "Bellman hädanefter som hittills böra njuta biträde i tjänsten."

Carl Michael Bellman
porträtterad av Per Krafft d.ä. 1779

    Året 1776 utnämnde kungen honom även till kunglig hovsekreterare. För den kungliga porträttsamlingen gav han Per Krafft d.ä. i uppdrag att porträttera Bellman spelandes på vad som uppges vara luta. Vid skjortbröstet innanför den röda västen sticker ett hoprullat till synes nyskrivet manus fram. Han är klädd efter tidens sista mode och utstrålar energi och tillförsikt - en hovpoet på höjden av sin karriär.
    I huset på Svartmangatan 9, där lotteriet hade sin hemvist, bodde en vaktmästare Wiberg som av skalden ofta skickades ut med brev. När han många år senare tillfrågades om det var ämbetsbrev han burit ut, svarade han småleende: "Nej, de rörde penninglån." Under 1790-talet ingick akademiledamöterna Carl Gustaf af Leopold och Elis Schröderheim i ledningen för lotteriet, men då uträttade Bellman i stort sätt ingenting där förutom att kvittera ut sin lön. Han dedicerade för övrigt epistel 82 Vila vid denna källa till Leopold.
    I det nyinstiftade ordenssällskapet Par Bricole blir Bellman en förgrundsgestalt och själv börjar han ge ut en parodisk tidning som han kallar Hvad behagas. Alla var dock inte lika förtjusta över hans framgångar. Den unge skalden Johan Henric Kellgren gjorde ett beryktat och hånfullt utfall mot Bellman och hans visor i den satiriska dikten Mina löjen, något som måste ha svidit i skinnet.

Anacreon, hvar är ditt lof?

En annan röfvat har din lyra,

Som quick i fylleriets yra,

Förtjusa lärt Priapi hof;

Som lik i otuckt med Chrysipper,

Och lika rik på vittra föl,

Ur Svenska krogars Aganipper

Sin ådra fyllt med dubbelt öl:

Hans muser sig på Spinnhus nära,

Hans Gratier ligga under cur,

Och uti Platskans Jungfrubur

Han Kärleks-Gudens språk fått lära.

Repliken ställde Bellman till sin frispråkiga och tongivande väninna fru Schröderheim, som med all säkerhet ändå lät sprida den då lämpliga tillfällen gavs.

Att mina strängar spänna

Och mer på lutan slå,

Det vågar jag ej på.

En Kellgren hvässt sin penna

Mot mig i stad och hof.

Göm detta för hans öga,

Fastän det rör mig föga

Hans klander eller lof.

Emellertid påverkade Kellgrens satir Bellmans ställning inom det gustavianska hovet, där också den personliga kontakten med Gustaf III blev mindre påtaglig. Samtidigt misslyckades Bellman med att publicera epistlarna och ekonomin var allt annat än god. Kellgren kom att umgås tämligen flitigt i samma kretsar som
Bellman, hos Schröderheims och inte minst i Par Bricole, där Bellman var mycket uppskattad och en försoning kom snart till stånd. Detta var starkt bidragande orsaker till att Kellgren ganska snart ändrade uppfattning och kom att uttala sig berömmande om hovpoetens visor och rent av skriva företalet till epistlarna
då de kom i tryck. Bilden av skalden hade Sergel modellerat och den var förlaga till titelbladets gravyr. Martin Kraus medverkade troligen som fackman rent musikaliskt och Kellgren var litterär rådgivare. Troligen var skalden Leopold också inblandad som litterär rådgivare, eftersom Bellman i 1790 års utgåva av epistlarna hade med dedikationer till de vänner som medverkat till utgivningen. Bland dessa sex dedikationer fanns även Leopold.

    Fredman epistlar och Fredmans sånger är Bellmans viktigaste verk, men långt ifrån det enda han skrivit. Precis som sin föregångare Lucidor skrev han många tillfällesdikter till bröllop, begravningar och andra högtider och hade dessutom en rikhaltig andlig diktning på sitt samvete. Han gav också ut ett digert verk med ordensparodier 1783 som han kallade Bacchi Tempel och som var illustrerat av Elias Martin.
    På den tiden fanns det ett mycket stort intresse för hemliga ordnar och sällskap och Bellman var själv med i åtminstone nio stycken. I dessa sällskap florerade titlar, ordnar och utmärkelser och verksamheten bestämdes av komplicerade ceremonier och högtidliga ritualer.

Allt detta fanns med i Bellmans ordensparodier, men personerna som figurerade där var välkända original, ofta hämtade direkt från rännstenen.
    Bellman gifte sig 1777 med Lovisa Fredrika Grönlund. Paret Bellman fick fyra barn och alla var pojkar. Sonen Gustav föddes 1791 och när han döptes antecknades kungaparet som faddrar. Gustav skulle senare ta värvning i Napoleons armé och stupa i Spanien. Elis föddes 1785, men han dog i kopporna endast två år gammal, samma år som sonen Carl föddes. Det var till honom Bellman skrev den vackra och vemodiga vaggvisan Lilla Charles, sov sött i frid ..., i sorg och saknad efter Elis. Carl blev senare sjöman i handelsflottan och vid tjugo års ålder rymde han från sitt skepp i England. Man vet inget mer om honom.
     Fredmans epistlar publicerades 1790 och samma år föddes sonen Adolf. Under 1820-talet rådde ett intensivt intresse för Bellman i Stockholm och där spelade naturligt nog Adolf en central roll.
     Den 26 juli 1829, i närvaro av 25 000 personer, avtäckte Karl XIV Johan Bellmans byst på Djurgården och skaldens cittra, omsluten av en lagerkrans, låg vid fundamentet. Adolf och Lovisa Bellman fick möta kungen och kronprinsen när dessa anlände till högtiden och fick sedan ta plats på hedersläktaren. Samma afton utbröt en sinnessjukdom hos Adolf som varade till hans död i en badolycka 1834. Hans sjukdom hade föregåtts av några år av förvirring, där han ibland trodde sig vara rik och ibland ruinerad.
    Bellmans mest populära visor utanför epistlarna publicerades 1791 i samlingen Fredmans sånger och samma år tilldelades han Lundbladska priset av Svenska Akademien. Det var Kellgren som rekommenderade honom för priset. Man kan utgå ifrån att alla ledamöter i akademien inte var tillfreds med valet av pristagare. Tidigare hade Fersen kallat Bellman "poet och gyckelmakare bland det lägsta folket" och akademiens direktör Leopold var frånvarande vid utdelningen. Däremot fanns kungafamiljen på plats för att hedra pristagaren och akademiens motivering är i högsta grad uppskattande:

De skäl, hvaruppå de stödde sig,voro herr Bellmans sällsynta och originale snille, den förtienst, dess arbeten ägde i anseende til lyckliga och rika målningar, qvicka infall, et eget och til ämnena afpassadt rimsätt, den lyckligaste förening med musiken, det bruk, han vetat göra af språkets egenskaper, hvilka helt visst förvärfva

dessa arbeten et lika bifall hos efterverlden som hos samtiden. Om de ämnen, han sungit, ej lika med sielfva sången kunde af academien gillas, så trodde hon sig likväl ej derigenom böra afskräckas, då herr Bellmans quäden vunnit en slags autorisation äfven af de alfvarsammare i nationen och dessutom ej målade passionerne på en retande, men afskräckande sida. I hvilket afseende herr Adlerbeth liknade dem

vid den bekante Hogarths taflor. Härtill kom, jemte et verkeligt behof, den långa tid herr Bellman användt i sånggudinnornas tienst, som ej allenast satte honom öfver jemförelse med andre medtäflare, utan ock borde för academien göra til et stort nöje at vid slutet af dess bana kunna gifva denne skald et vedermäle af sin

tilgifvenhet. 

    

    Året därpå mördades Gustaf III och många sörjde kungen, inte minst alla de som gynnats av hans brinnande intresse för kultur, däribland Bellman och hans vänner. Som en sista bekräftelse på vad han åstadkommit valdes Bellman in som ledamot av Musikaliska akademien.

Den sjuke och fattige hovpoeten i slottshäktet

Man kan fråga sig om det som sedan hände Bellman hade varit möjlig om kungen fortfarande varit i livet. Skalden hade dragits med en usel ekonomi ända sedan ungdomstiden och vid tiden för kungens död förvärrades situationen ytterligare. Under flera år hade olika långivare försökt sätta Bellman på gäldstugan, men han hade alltid i sista stund lyckats klara sig undan. Samma år som epistlarna kom ut var ekonomin nere i bottenläge och han pantsatte sin luta hos en krögare Fischer för en skuld på 6 riksdaler 43 s.k. (skilling) och 9 rst. (rundstycken). Familjen tvingades leva under allt enklare förhållanden och man skaffade sig också billigare bostad.
    Längst ned på Slottsbacken, på själva kajen, står Sergels vackra staty av Gustaf III med olivkvisten i handen. Ironiskt nog var det på grund av kungens välvilja som Bellman hamnade just i slottshäktet, eftersom

Gustaf III. Staty av Sergel.

denne redan 1776 genom monarkens försorg blivit utnämnd till kunglig hovsekreterare. Personer med kunglig titel hade den tvivelaktiga förmånen att få sitta av sin tid här, medan vanliga dödliga fick hålla till godo med bysättningshäktet på Hornsgatan.
   Bellmans usla ekonomi förföljde honom genom livets alla skiften och han tvingades ofta låna pengar för att överleva men också för att betala gamla skulder. Under sina sista tio år hemsöktes skalden 24 gånger för skulder han inte lyckats betala igen.Till slut brast den sköra tråden och våren 1794 spärrades den redan lungsjuke och giktbrutne Bellman brutalt in på slottets bysättningshäkte av krigsfiskalen Enoch Nobelius.
    Går man från Slottsbacken över Borggården till den mörka gränden vid norra högvaktsflygelns baksida ser man ett gallerfönster en trappa upp. Cellen har beskrivits som "kall, mörk och ohygglig". Här satt Bellman i tio veckor. Den två och en halv månad långa bysättningen var en svår prövning för skalden, som blev sjuk och deprimerad i cellen. Då och då fick han besök av sin vän skådespelaren Lars Hjortsberg som ibland lyckades muntra upp honom till den grad att han började sjunga.
    Marianne Pollet var hovdam hos änkedrottningen och hade från sitt fönster i slottsflygeln god utsikt över högvakten där Bellman satt. Hon kunde både se och höra de båda vännerna sjunga:

Många gånger lockades officeren och gardessoldaterna 

på vakt att lyssna på sångerna,  och man glömde att ropa 

"i gevär", då någon minister eller annan hög person

 nalkades slottet. Men härvidlag glömdes all etikett, och

 det hände, att också de höga dignitärerna blandade sig

 med åhörarskaran, som applåderade framför bysättnings-

häktets fönster. Bellman kunde få en att gråta och

 skratta på en gång med sina sånger, och Hjortsberg 

uppfattade så utmärkt skaldens intentioner.

Det sägs att bysättningen var en hämdeakt från Nobelius sida. Han var nämligen förälskad i Bellmans hustru Lovisa, men hon besvarade inte krigsfiskalens heta känslor. Mycket talar för att detta låg bakom Nobelius agerande, eftersom en skuldsedel på 102 riksdaler annars inte varit mycket att bråka om. Han blev mycket riktigt allmänt avskydd för sitt agerande. Skalden å sin sida kände sig sviken av sin vän och efter en månad i häktet skrev han följande dikt tillägnad sin vedersakare:

Är mödan värt att vara till?

Nej, jag den satsen nekar

ty om du blott betrakta vill

vartut som handen pekar

så ligger där en huvudskål

förr prydd med skönhets rika prål

och där med tomma ögonhål

procentarns vridna käkar.

Är mödan värt att vara till?

Procentare, dig buga

som ständigt löpa måst April

att dubbla räntor suga;

Jämt glo åt geldenär´ns kvarter

jämt i Instantier upp och ner

med muskig blick, när som du ler

och skuggrädd som en fluga.

Därför så nyttjom livets lag

till lian oss föröder

och, granne, du som med behag

se huru druvan blöder

vid slevens skvalp och ljuva sus

bjud alla mänskor hvar sitt rus

men bjuder du Nobelius

så skäms bland Bacchi Bröder.

Ordförklaringar 

Löpa April: efterhängset besöka.

I Instantier: i rättsinstanser - för att få utslag.

Många upprördes över den hårdhänta behandling Bellman utsattes för och när han den 17 juni till slut löstes ut av goda vänner, var han svårt sjuk av både skörbjugg och lungsot. Därtill led han sedan flera år av gikt och podager.


Bellmans sista framträdande.   

Några månader efter frisläppandet från häktet uppträdde han för sista gången och det var på hösten 1794, då svårt sjuk, hemma hos baron Rålambs. Baronen var förste direktör för "Kungl. Maj: ts hovkapell och spektakler". Evert von Saltza, som var en av gästerna, beskriver Bellmans entré i de rålambska salongerna:

Baron Rålambs voro de mest gästfria och sågo mycket folk 

på en supé för att se Bellman, den vidunderlige mannen. Han
var besynnerligt klädd: fracken var av svart och grönt randiga
 kläder, en röd scharlakans väst, svarta något barslitna sammets-
byxor, gamla svarta silkesstrumpor, skor med små silverspännen, 

skjortkragen var nedviken och knuten med en halsduk av svart

 crepon. Han hade stora stärkta manschetter och krås, hög qrucerad 

tupé och lockar cartogang och var starkt pudrad. Grevinnan

gick vänligt emot honom, bad herr hovsekretern vara mycket

välkommen. Han bockade sig mycket tafatt, och hade antagit 

ett blygsamt uppseende - han ville med möda gå ifrån dörren.

Slutligen fick grevinnan honom med sig, satte sig bredvid honom,

komplimenterade honom igen att han gjort sig den mödan att gå

den långa vägen; han bodde på Söder. Dessa artigheter besvarade

han med knappast hörbar röst.

Mycket folk hade kommit till supén för att höra honom, men det dröjde innan han kom igång med sången och efter att man ätit några rätter började överste Gyllengranat dricka flitigt med honom.

Bellman i Sergels atelje´, gammal och trött.

Tidigt en morgon med smörgås i handen.

Pennteckning av konstnären.

Slutligen sköt Bellman undan buteljerna och började spela med tummarna på bordet. Ett vittne berättar:

Nu var det gamle klockaren i Solna; man hörde hur

blåsbälgarna knarrade och huru de ostämda orgel-

piporna skreko en dundrande tremulad - och med en

gäll diskant stämma sjöng han "Som fåglar små, när

dundra må" m.m., och nu blev glädjen allmän. Han

drack flitigt och blev allde(les) upprymd. Han sjöng
Balen på Tre Byttor - och blåste Filsens duetter. Han
sjöng om Ulla Winblad och Wingmark och Bröllops -
Bjudningen m,m, galenskaper.Han ackompanjerade sig själv
 med alla blåsinstrumenter, däri han själv var så kännare,
att man trodde sig höra både valthorn, klarinetter, flöjter
och hoboja. Var och en skrattade mer än man orkade.

Den sjuke Bellman kunde fortfarande trollbinda och roa sin publik.
    En kort tid därefter samlades hans kreditorer i Stockholms rådhusrätt och han blir satt under förmyndare. Själv kunde Bellman inte infinna sig i rätten eftersom han var "så sjuk och sängliggande af gikt".
Konkursdomen kommer först efter hans död som inföll i hemmet på Norrmalm den 11 februari 1795 klockan halv ett på natten. Begravningen hölls i S:t Clara kyrka där mycket folk var på plats och Musikaliska akademien hedrade sin ledamot och Par Bricole höll parentation med sång och fanor. Skolgossarnas sånger klingade i kyrksalen och förläggaren Åhlström, som också representerade Musikaliska akademien, spelade några av skaldens sånger på kyrkorgeln mellan styckena i sorgemusiken. Hans hustru Lovisa lämnades i djup fattigdom med de tre sönerna, men hon skulle överleva skalden med 52 år och dog först 1847, 92 år gammal. När fru Bellman efter en lång tids fattigdom på 1810-talet tillsammans med sonen Adolf vände sig till Åhlström för att om möjligt få någon del av inkomsterna från sin makes visor, hävdar den obarmhärtige förläggaren utan medkänsla sin ensamrätt till dessa. Hans ansenliga förmögenhet byggde till en inte ringa del på framgångarna som epistelförläggare.
    Carl Michael Bellmans visor är en av de viktigaste delarna av vårt litterära kulturarv och saknar motstycke inte bara i Sverige, men också långt utanför vårt lands gränser. Hans sånger och epistlar är idag översatta till över tjugo språk och spelas nu in av vistolkare i Norden och ute i Europa. Ändå är det i Gamla stan, bland krogar, medeltida hus och vindlande trånga gränder, som man hittar den svenska litterära visans ursprung. Här fullbordade Bellman det som påbörjades av Wivallius och Lucidor under 1600-talet och här möter man fortfarande de miljöer där Bellman diktade om Ulla Winblad och Fredman, som han odödliggjort i sina visor.

Johan Henrik Kellgren. Företal till Fredmans epistlar.

Johan Henric Kellgren 1751-1795 
diktare, kritiker, akademiledamot

FÖRETAL.

Ypperlige Författare (om andre är ingen fråga) gjorde väl för Vitterheten och sin egen heder at, medan de lefva, sjelfve samla och utgifva sine Arbeten. Kanske finnes et sätt at göra ännu bättre: det vore at dela denna försorg med sine Vänner.

En Författares sanna Vänner äro de som, förenade genom smak för samma yrken, äga en Själ at fullkomligen känna och värdera hans Skrifter, mod at tilstyrka uppoffringar, hog at tjena mer än smickra; och som älska Personen, men än mer hans Ära.

Det är ofta icke nog för en Auctors ära at bli känd för hvad han skrifvit; men ock at bli frikänd för hvad han ej skrifvit, eller, det som är detsamma, vad han icke fullt gillar: Ty hvilken är den Författare, som vågar säga med Gud, at alt hvad han gjort var ganska godt? — Men nu är man, i lärd som i allmän mening, icke Far til andra barn än dem man sjelf erkänner.

Man vil med dessa strödda reflexioner hafva sagdt, at det Verk, hvars början nu öfverlemnas i Allmänhetens händer, är icke en obesedt sammanföst massa af alt hvad en Auctors hand författat, och endast bestämd af Förläggarens vinst; men en Uplaga för Snillet, men en af den lefvande Skalden sjelf, i råd med sine Vänner, öfversedd, granskad och urvald Samling af hans odödelige Arbeten.

Om hvarje Auctors skrifter, spridde efterhand, under en lång följd af år, i vansklige, lösa, kringflygande papper, lätt löpa fara at antingen förkomma eller misshandlas, stympas och frånkännas sin Uphofsman; huru mycket mera de Snillefoster, som, sällan alstrade vid Skrifbordets lugn, men i en stormande glädjes hvirfvel, straxt i deras födslostund tagit sin flygt ur Författarens hand utan at dit återvända, spridt sig omkring til Hof och Stugor, at läras af den okunniges som kunniges mun: Skrifter, som således blott förvarades i et otrogit minne, eller ock i någre Samlares afundsame gömmor, hvarur at dem draga, hopsamla, jämföra, fordrats Författarens egen hand och öga.

Men hvad som allenast fortplantades genom minnet, hvad därföre med tiden skulle lättast förloras, växla, förskämmas, var Musiken til dessa Arbeten. Man vet, at de fleste hafva gift sig tilsammans med förut kände Melodier; andre finnas dock, som erkänna samme Skapare med Versen, och nästan alla hafva mer eller mindre emottagit Skaldens ändringar och förbättringar. Til evigt säker hugkomst behöfde de således at af en skickelig hand en gång för alla omedelbarligen flyttas från Auctorns röst på papperet: detta är hvad som ock skett.

Säkert känner man ännu ej mer än til hälften dessa Poemers värde, om man blott känner dem som Poemer. Aldrig ännu voro Skaldekonst och Tonkonst mera systerligt förente. Det är icke Vers, som äro gjorde til denna Musik; icke Musik, som är satt til dessa Vers: de hafva så iklädt sig hvarsandras behag, så sammansmält til En Skönhet, at man föga kan se hvilken mäst skulle sakna den andra för sin fullkomlighet: Verserne, at rätt fattas; eller Musiken, at rätt höras.

Olycklig den, som utan öra och röst vill döma om dessa Arbeten; men brottslig den, som efter vanlige Reglor vågar at granska hvad ej kan jämföras, hvad som varit utan Mönster, och skall blifva utan efterfölgd. Och dessa Skrifter af egit slag, som icke blifvit anlagde på en öfvertänkt plan, icke vers för vers bildade, sammansatte, polerade; men ögnablicksskapelser, men kjusnings utbrott, men foster af sann ingifvelse, som, om jag så får säga, helgutne frambrustit ur en lågande bildnings sköte — har man väl rätt at kalla dem Arbeten? at anse dem som Författade? at pröfva dem efter Verskonstens allmänna lagar? — Säg icke, kalla, Läsande man! detta är fel mot Språket, smaken . . . Äg Skaldens känsla, äg Ynglingens hjerta, älska, drick, sjung: och du skall se dessa fel förvandlas til Snilledrag; eller skall du ej se dem.

Det gifves andra lagar, helige lagar: Anständighetens, Sedernes . . . Man förblande ej dessa termer:

Anständigheten kom; och Sederne försvunno.

Aldrig har man i någon tid mera ropat på Anständighet; och aldrig hafva Sederne . . . varit mera förskämde: skulle Deklamateuren utropa — Det är falskt, öfverdrifvit; det har gifvits de tider, då både Anständighet och Seder försvunnit; och hvad är den förra, om ej et offer åt de senare? — Men medgifvom ock, at de ej äro i tiltagande; under det at deras yta, deras drägt eller larf, deras synbara uttryck i skick, tal och skrifter, korrt sagdt Anständigheten, dag ifrån dag alt strängare yrkas.

Hvad denna Anständighet i Tal och Skrift angår, så synes härvid, som i många andra Moraliska ämnen, vår Allmänhets begrepp ännu föga stadgadt. Sant är ock, at det skall och bör växla från Stånd til Stånd, från class til class, i förhållande af olika seder och uplysning. Men ofta händer bland folk af samma uphöjning i Samhället, at den ena fördömmer som högst oanständigt, hvad den andra gillar som en tillåtelig frihet. Hvad är skillnaden dem emellan? — Jag vill med en berättelse säga min tanka:

”För en tid sedan befann jag mig i en talrik samling af båda Könen, i hvad man kallar Godt Sällskap, til och med af God Ton. En ung Man inträdde; hans blotta utseende ingaf redan en böjelse til glädje. Han talade; man förkjustes. Han berättade vissa äfventyr af nog vansklig natur, han nyttjade uttryck i hög grad frie; men alt skedde med den quickhet, som blott ådrog beundran, de yra språng, den öfverhalkande lätthet, och framför alt den Glädtighet, som ej lemnade tid at rodna förrn man skrattat; då det redan var försent, och då minnet af et skämt redan gifvit sitt rum åt upmärksamhet på et nytt. Sjelfve Sedernes Väktare, vördige Ämbetsmän, ärbara Matronor, Åldern som Ungdomen, alla hörde och logo, alla instämde i denna Mannens beröm, och han böds at stadna quar. — Förförd af exemplet, trodde en annan bland Sällskapet genom samma slags skämt kunna vinna samma framgång. Men de likaste saker äro altid mycket olika. Hvad naturen nekat, söker konsten fåfängt ersätta. Hans ansigte saknade dessa spelande drag, detta eldspråk af själen, som ofta talar mer eller bättre än sjelfva talet; än höjer et uttryck, än fyller dess brist, än skyler den tydlighet det förmycket skulle äga. Hans ton var släpande, hans åtbörder tvungne. Detta gaf åt hans skämt et tycke af öfverläggning, som gör at et infall aldrig roar fast det är roligt, altid sårar när det är fritt. Hans skick tycktes säga vid hvarje infall: hör huru quickt! och sedan han fällt det: skrattar Ni ej?Det tycktes varna en för at rådna; och därför rådnade man åt alt. Det oskyldiga blef tvetydigt, och det tvetydiga plumpt. Snart började nu alla Solfjädrar at flägta, alla pannor at rynkas, alla munnar at gäspa. Fruntimren fingo migraine, och gingo ur rummet den ena efter den andra. Karlarna började andra samtal. Den misslyckade Skämtarn smög flat sin kos, och Värden gaf honom tilkänna med en betydande mine, at man undanbad sig hans återkomst.” — Det är likväl visst, at den senares skämt, vad Saken angick, icke sårade Sederne mer än den förres. Skillnaden låg i Sättet.

————————

Enligt tilkännagifvande i Prenumerations Sedlarne, hade man först ämnat at utgifva dessa arbeten under en allmän Titel af Den Svenske Anacreon; et namn, som redan länge blifvit tildeldt Författaren, men kanhända ej nog ärofullt. Det är sant, desse skalder hafva båda sjungit om samma ämnen, om Vin och Kärlek; båda sjungit förträffligt; men detta är alt hvad de äga gemensamt. De hafva målat på samma duk, varit ingifne af samma Anda; men för öfrigt hvad olikhet i teckning, i färgor, i figurernes former, deras ställningar, Scenens val! Den ena öm, ljuflig, intagande, fin; den andra yr, häftig, förvånande, rik. At jämföra dem båda är at jämföra Cascaden, dess språng, dess brusande svall kring fältet, med Källan som lent genom ängens sköte ormar sig fram utan dån och bölja.

Man skulle kanhända, hvad Stylen beträffar, med mera skäl kunnat nämna vår Skald för den Svenske Pindarus: så djärf är dess flygt, så rik dess bildning. Men förkastom dessa jämförelser. De äro ofta skadelige, altid felaktige. Det är genom dem, som Författare, sedde på en enda förliknad svagare sida, af Granskaren dömts någon gång med en stränghet, som haft sken af orättvisa. Förgätom aldrig, at hvarje sant Snille måste äga sin egen ursprungliga form, vara sig och ingen annan; at den onyttiga frågan om Författares likhet, leder som oftast til den förhatliga frågan om deras inbördes företräde; at denna icke kan afgöras; at Snillen äro at anse som oändliga storheter, således omätlige; och at Allmänheten i synnerhet icke äger deras måttstock. — Vi skola då finna, at det största beröm för hvarje ypperlig Författare, för Bellman som för Anacreon, är at den ena var — Anacreon; den andra — Bellman.

Må mig förlåtas ännu en Sanning!

Om enahanda Artister, ehuruväl til naturen hvarsandras Vänner och sannaste Domare, icke äro det altid; så ligger utan tvifvel et stort skäl härtil i en Allmänhets falska och inskränkta omdömen, dess vana at jämföra, dess högmod at utstaka Snillens rang, och dess alt för njugga förråd af aktning at tildela en, utan at fråntaga en annan.

Stockholm d. 6 Octob.
1790.

J. H. KELLGREN.

Lasse Lucidor - Lucidors död

Det fanns gott om vinkällare och krogar i Stockholm på Lucidors tid. Och Lucidor tog sig gärna ett och annat glas i glada vänners lag på dessa ställen. Ett av dem var källaren Fimmelstången som låg på Kindstugatan 14, alldeles vid Tyska kyrkan, som ansågs vara stadens vackraste kyrka. Vinskänken Petter Grill var källarmästare på Fimmelstången och en framgångsrik sådan. Gick man genom porten från Kindstugatan, kom man först in i en förstuga med stengolv. Från förstugan ledde en dörr till vänster in i ett stort rum som var den egentliga källarsalen med tre fönster i rad åt gatan. Salen hade stengolv och paneltak och värmdes upp av en grön kakelugn bredvid en öppen spis med "postamenter av huggen sten". Därifrån kom man in i en mindre kammare, också den med paneltak och stengolv, men med endast ett fönster. En stentrappa ledde ned till förrådskällare. Via en välvd trappa  kunde man därifrån gå direkt upp i förstugan. Slutna sällskap fick disponera ett par rum två trappor upp i huset där det också fanns logimöjligheter för resande eller gäster.

Här låg källaren Fimmelstången

Vid sjutiden på onsdagskvällen den 12 augusti 1674 kom Lucidor in på källaren Fimmelstången tillsammans med ett sällskap. Det var respektabla medborgare ur den högre medelklassen, två adelsmän - Bengt Bohm och löjtnant Arvid Storm - samt häradshövding Samuel Furubom.
Detta framgår av Stockholms kämnersrätts protokoll för den 13 och 15 augusti, där man nu mer än 300 år senare kan få en detaljerad bild av vad som skedde. Endast några få timmar efter Lucidors dramatiska död skrevs förhören med de inblandade ned. De olika vittnesmålen ger en god bild av av vad som verkligen hände.
(Här återges utdrag ur protokollen i moderniserad språkdräkt.) "Vinskänken på Fimmelstången, Petter Grill, inkom och angav ett dråp, som en löjtnant Storm skall ha begått på en annan vid namn Lars Johansson i dag klockan 5 uti hans hus på Kindstugatan. Grill sade vidare, att han låtit vakten få veta detta så snart skadan skett, på det att banemannen måtte bliva fasttagen, och sänt efter barberaren att låta förbinda den andre. Då skadan var så stor att han strax dog, har Grill ej mindre kunnat än att notificera och uppteckna inför rätten. Så förnam dessutom rätten strax, att löjtnanten som hade gjort skadan, allaredan var fasttagen och förd inpå slottet. Icke dessmindre lät rätten inkalla Johan Ritter, barberaregesällen hos mäster Hans Schiltz, som berättade att han fick bud efter sig i dag klockan 5, av värden på Fimmelstången. Då låg Lars Johansson upplagd på en bänk, men han kunde inte tala. Han hade ej heller något förstånd utan vart strax döder, och han hade tvenne stygn-det ena i högra armen snett åt bröstet, det andra litet över naveln, också det snett ingånget. Detta skall också ha skett med en värja, som är inbragter här i rätten."
    Efter att ha fått tillstånd av överståthållaren lät man kalla löjtnant Storm till rätten. Han började med att beklaga sig över värden. Om denne hade slutat servera dem vin på ett tidigare stadium hade ingen olycka skett. Storm berättade att kapten Bohm lämnat sällskapet redan klockan nio, medan de andra satt kvar och drack. Vid midnatt ville också Furubom lämna Fimmelstången, men Storm bad honom stanna då det var sent.
    Sedan började Lucidor bråka med värden för att han inte ville skänka i mer åt dem. Så fick man upp mer vin och då Furubom drack Lucidor till, vägrade denne att besvara skålen. I stället fattade han ett ölglas, drack ur det och kastade det i väggen. Då utbröt ett gräl som avstyrdes av Storm. Efter en stund drack Storm Lucidor till, men även nu vägrade Lucidor att besvara skålen. Då frågade Storm varför han inte ville skåla eller inte kunde. "Jag kan fuller, men jag vill inte", ska svaret ha blivit. Då sade Storm: "Om du inte vill göra mig besked, så måste du veta något med mig." "Vad jag vet", svarade Lucidor, "skall jag strax visa dig." "Det du vill säga mig, har jag för länge sedan sett", replikerade Storm och menade att de kunde gå ut på gatan där det fanns gott om plats. Då han ville gå höll Furubom honom kvar, varvid Lucidor utbrast: "Halt, halt, här är plats nog härinne! En hundsvott som icke står i sina skor!" Han drog sedan sin värja och gick mot Storm.
    "Då nödgas Storm salvera sig och tog så ut sin värja. Tillika skall ock Furubom tagit ut sin, men vem som skall ha stuckit honom kan han inte veta, eftersom Storm gick alltundan åt dörren, utan Lars kan till äventyrs ha ränt sig själv på enderas värja. Som Lars omsider rände honom själv under armen med sin värja och därvid litet riste honom i handen, fattar Storm honom i bröstet med vänstra handen och för honom tillbaka i spiseln. Då skall Lars Johansson ha tagit i hans värja och velat böja henne tillbaka i honom, men Storm hade allenast sagt: -Du karl, se, om jag nu ville dig något, kunde jag väl. Lars sade då: -Jag är stucken! Därmed tager Storm sin värja och går så ut.
    Vakten, korpralen Anders Persson, nattbonden Johan Larsson och stadsvakten Abr. Nilsson Lind berättade: "När de kommo att taga Storm vid Holländske Thun (ett värdshus vid Österlånggatan) tager han sin undanflykt i Hans Näfs hus och lade sig uti en säng under dunbädden, men först har han varit i köket och velat upp genom spiseln till att salvera sig."
    "Petter Grill upplyste, att Furubom och Lars Johansson trätte på fransöska. Furubom hade rekvirerat upp ett halvt stop vin, och Grill gick då ned i källaren för att hämta upp vinet. När han kom upp igen låg Storm och Lars Johansson omkull i spisen-Storm ovanpå, då ock tvenne värjor voro ute. Att Furubom skall ha haft ute sin värja har Grill icke sett, men att Furubom tagit dem åtskils uti spisen. När Lars Johansson kom upp och gick åt bordet för att stödja sig, segnade han strax neder. Därmed lopp Grill efter vakt, men tänkte fuller hålla Furubom kvar. Som han tog på värjan, lät han honom gå. Lars Johansson hade skällt Grill för ett och annat för det han icke ville tappa upp mer vin åt dem, knäppt honom åtskilliga gånger på näsan, så ock tagit skrivbrädet att vilja slå honom. Åtta stop mumma och ett halvt stop vin skola de allenast druckit, tillika med fyra öre tobak."
    Så beslöt rätten att doktor Låhrman och stadsbarberaren mäster Hans Schultz skulle göra en besiktning av skadorna på Lucidors kropp. Den 15 augusti fortsatte rannsakningen. Lars Johanssons närmaste måls- och skyldemän, mäster Johan Groop och vaktmästaren på accisen, Jost Stare, var närvarande, liksom häradshövdingen Samuel Furubom.
    Furubom sade, att eftersom Lucidor hade nämnt att en och annan blivit överfallen på gatorna, tänkte de bli kvar på Fimmelstången till nästa dag och Furubom hade begärt en säng för natten. Då de inte hade druckit mycket utan mest suttit och talats vid, hade värden nekat dem mer att dricka. "Då har Lars Johansson blivit mycket onder, sägande åt värden: -Har du intet velat tappa mera, skulle du sagt oss det före klockan nio. Då hade vi kunnat gå bort och inte suttit här så länge!"
    Det finns dock skillnader på avgörande punkter i Furuboms och Storms vittnesmål. Furubom nämner inget om att Lucidor skulle ha slängt ett ölglas i väggen. Han förnekar också att det skulle ha uppstått bråk mellan honom och Lucidor i samband med skålandet. Däremot påstår han att det fälldes skällsord mellan Storm och Lucidor vid detta tillfälle, men vad man sagt kunde Furubom inte minnas. Kort därefter hade de dragit sina värjor och parerat mot varandra så att det inte gick att skilja dem åt.

Stockholms Rådstuga avbildad av Erik Palmstedt 1768

    "Ehuruväl hade han slagit emellan dem med sin värja och balja tillika, som det skall synas av hans doppsko. Furubom svär att han icke hade ut sin värja där i stugan; men när de kommo kull i spiseln, stiger han fram till att skilja dem åt. Som Lars Johansson sade sig vara stucken, tager löjtnanten sin värja och går ut. Furubom fattar i Lars Johansson och förde honom åt bordet, jämväl rev upp jackan på honom, att se till om han hade någon skada, eftersom ingen blod syntes. Och när han omsider förnam honom vara stucken i bröstet och Lars Johansson segnade neder, kunde han fuller märka hur det var. Då går han också ut och hem i sitt kvarter. Bekänner också att Grill ville hålla honom fast sedan han kom neder, men han lät icke hålla sig utan tog litet på värjan. Icke därföre att han skall ha burit något stygn eller hugg på Lars Johansson, utan allenast därför att han oskyldig icke måtte bliva skymfad med arrest.
    Storm kallades in och tillfrågades om han hade något att säga på häradshövdingen Furubom. Han svarade som förr, att Furubom också måste ha haft ut sin värja och att Lars Johansson ränt sig själv på enderas vapen. Eftersom Storm icke skall ha givit ut en stöt efter Lars Johansson, utan all parerat emot honom, skall han icke heller i den trängseln kunnat giva ut någon stöt.
    Furubom nekar ännu och med ed, att han hade blottat sin värja där inne, som väl löjtnanten kan påminna sig. Må han därför icke söka inveckla sig i den gärningen, eftersom han allena med Lars Johansson i aktion och handel haft; påminnandes löjtnanten vidare, huru han strax efter kom hem till honom i hans kvarter och begärde penningar till låns. Fick så tre dukater på vilka han skulle giva sin obligation, men då darrade handen på honom så att han intet kunde skriva.
    Storm tillstod fuller, att han då fått tre dukater till låns, men att han var hos Furubom för att förnimma hur det stod till med Lars Johansson. Än hållandes före att Furubom haft ut sin värja, särdeles efter han hållit sig undan den dagen.
    Furubom nekade till att han hållit sig undan och lovade att skaffa hit vittnen, som han haver talt offentligen med samma dag.
    Attest ingavs av doktor Låhrman över Lars Johanssons fem skador, av vilken den ene i bröstet var dödlig.
    Mäster Hans Schultz förklarade, att slaget i huvudet inte är av någon värja, utan kommer sig av att han har stött det.
    Mäster Johan Groop begärde på Lars Johanssons vägnar, eftersom här är dråp begånget, att Storm därför må vederfaras vad Guds och världslig lag i slika mål innehåller och förmår."
    "Mäster Johan Groop giver ännu vidare mot herr Furubom, att han icke skall ha förhindrat dråpet som han kunde ha gjort. Det var inte så snart beställt, eftersom den döde hade fem sår. Dessutom har Furubom ändå lånt löjtnanten penningar, när han likväl visste vad gärning han gjort. Likaså påstår mäster Groop ännu, att Furubom skall, efter löjtnantens berättelse, haft sin värja ute.
    Furubom nekar alldeles till detta, önskandes att Gud ville göra tecken på honom, om han där i stugan haft ut värjan."
    Därefter förvisades rannsakningen till magistraten och den 22 augusti behandlades målet vid rådstuvurätten. Där yrkade Storm, att Furuboms skriftliga berättelse skulle styrkas med ed, "men som rätten icke anstår att längre uppehålla med denna sak, och löjtnanten Arvid Christian Storm efter föregången inkvistition och egen bekännelse till bemälde dråp övertygad är, ty bliver han, efter privilegierna, till Höglovliga Kongl. Hovrätten härmedelst underdånigst remitterad,"
    Därmed kunde Storms öde sägas vara beseglat. Men händelserna tog en annan vändning.
    I avvaktan på domen från hovrätten sattes Storm i häkte. Vaktmästaren Björn var ansvarig för bevakningen av fången och hade uppmanats att "bedraga behörig aktsamhet", som det hette. Ändå flög fågeln ur buren mitt framför Björns näsa, mellan klockan fyra och fem på eftermiddagen den 7 november. Mycket talar för att han var med bland de sammansvurna, men man slås samtidigt av hur oskuldsfullt han agerade inför rätten. Borgmästaren och rådet uppmärksammade Kämnersrätten om rymningen, stadsfiskal Holmström angav Björn för fångspillning. Den 10 november ställdes Björn inför rätta. Rannsakningen inleddes med att Rådman Sven Törner höll en straffpredikan för Björn, om "vad hans ämbete är och hur honom högt åligger vakande öga och noga uppseende hava med arrestanterna och särdeles löjtnanten Storm". Björn fick sedan redogöra för rymningen, men först beklagade han "med gråtande ögon" sin olycka och bedyrade sin oskuld.
    Elisabeth Möller, Storms mor, och hennes jungfru vistades redan inne hos fången då två adelsmän vid namn Lodhe kom till fängelset vid fyratiden på eftermiddagen. Därefter dök ytterligare fyra män upp för att besöka löjtnanten. Dessa släpptes också in, eftersom Björn förlitade sig på att vakten i cellen höll ögonen på vad som skedde där inne. Trots detta lyckades de som besökte Storm omärkligt få med sig honom ut då de lämnade cellen. När de gått märkte Björn att det var mörkt därinne, varför han tog ett ljus och gick in för att se vad som stod på. Han gick fram till Storms säng, "att se till om löjtnanten låg där kvar efter han tillförne har föregivit sig vara sjuk". I stället för Storm fann han till sin stora förvåning fångens moder liggande där, med täcket draget över huvudet. Björn påstod sig redan ha gjort sitt bästa för att leta reda på fången.
    Sven Törner frågade Björn om han på något sätt hade blivit bestucken, vilket det fanns all anledning att tro. "Med önskan att jag aldrig hos Gud må njuta någon nåd, utan vara i evighet förbannad, om jag där till har muta eller tubba låtit", svarade han.
    Mäster Johan Groop var som målsägare till den döde Lucidor närvarande vid rättegången. Han "ivrade hårt detta förseende mot vaktmästaren, efter löjtnanten i dessa dagar eljest hade fått sin dom". Därefter hördes stadsvakten Johan Jönsson Lilja, som berättade att tre personer var inne i arresten, då han och hans kamrat tog vakten klockan halv fyra. Strax därpå lät vaktmästaren släppa in sex män. Dessa hade placerat sig mellan Johan och fönstret, så att han inte kunnat se vad de företog sig. Det var nämligen helt mörkt i rummet och i spisen låg det bara ett rykande vedträ. Efter ett tag släppte vaktmästaren ut besökarna. Innan detta skedde, upplyste den andre stadsvakten Christen Johansson om, att "jungfrun släckte ut ljuset". Därför kunde han och hans kamrat omöjligt se vilka som gick.
    Så kom turen till fru Möller, som tillfrågades om hur hon burit sig åt för att få ut sonen ur fängelset. Hon kunde väl ha sökt nåd för honom hos överheten, menade Törner, eftersom fritagningen inte var tillåten. Vad vore väl det för föräldrar, invände hon, som inte försökte rädda sitt barn? Hon verkade ha förstått, att detta innebar en ren bekännelse eftersom hon genast formulerade om svaret och tillade, "att hon av ängslan intet kan veta hur han kommit lös, mer än det han med de andra mått ha gått ut". Hon sa sig inte heller veta vilka som varit inne hos sonen. Hon hade bara kommit dit för att trösta honom. Hon hoppades att man i nåder måtte överse med vad som hänt "och henne intet tillräknas som är en kvinnoperson". Hon hade heller inte talat ett ord om flykten med Björn, utan hoppades därför att också han skulle benådas.

Claes Rålamb

Överståthållaren Claes Rålamb hade underrättats om flykten och inledde genast spaningarna efter Storm. På överståthållarens befallning tvingades frun och jungfrun att stanna kvar i Storms cell tills vidare.
    Ordförnden i rätten frågade så fru Möller varför hon hade lagt sig i sängen. Förstod hon inte, att man på grund av hennes beteende skulle begripa att flykten varit planerad? Jo, svarade hon ärligt. Hon hade först tänkt begära att jungfrun skulle lägga sig där, men eftersom hon var främmande ville hon inte dra henne i olycka för sonens skull. Björn tillade då, att när han kommit fram till sängen hade jungfrun sagt: "Låt honom ligga, han sover".


    Enligt rätten förhöll det sig på följande sätt: Först hade man låtit fångens mor och hennes jungfru gå in i arresten. Sedan släppte man in två adelsmän och efter dem ytterligare fyra andra, allt under det att Storm själv låg i sängen och låtsades vara sjuk. Då alla var därinne hos fången hade någon släckt ljuset, så att vakten inte skulle kunna se vad man företog sig. Därpå hade fången och de andra männen avlägsnat sig genom dörren. Den hade öppnats av vaktmästaren, som stått utanför med ljus i handen och givit akt på dem som gått ut. Då han upptäckte att det var mörkt i arresten, hade han gått in med ljuset och avslöjat flykten. Förgäves försökte man sedan få fatt i Storm. På sin själs salighet hade vaktmästaren sedan bedyrat, att flykten skett utan hans vetskap eller vilja. Dessutom hade han litat på att bevakningen inne i arresten givit akt på fången.
    Rätten tog saken under övervägande: Moderns gärning kom sig av hennes känslor för sonen, och var av den arten att den inte kunde bestraffas - hon måste därför förlåtas. Eftersom hon inte heller kunde konfronteras med herrarna Lodhe och de andra, ålades hon borgen för inställelse vid framtida kallelse, varpå hon frigavs. Storms mor betygade å sin sida vid frigivningen att det gjorde henne ont om vaktmästaren, att han skulle råka i olycka för hennes sons skull. Därför bönföll hon rätten att de måtte förskona honom, eftersom han var oskyldig och hade gjort sitt bästa för att bevaka fången.
    Den 14 november behandlades målet på nytt inför Rådhusrätten. Efter omröstning dömde man Björn till samma straff som löjtnant Storm skulle blivit dömd till av Hovrätten. Han remtterades sedan till samma rätt för att dömas där. Detta innebar med all säkerhet en dödsdom för den olycklige vaktmästaren.
    Stadsvakterna Johan Jönsson Lillia och Christen Johansson dömdes av rätten till förlust av sina respektive tjänster, och att dessförinnan i tre dagar, en timme om dagen, "rida uppå trähästen".
    Överstelöjtnant Balzar Storm, Arvids far, skrev den 25 september ifrån Buxtehude en nådeansökan för sin son. Arvid Storm flydde emellertid utomlands, närmare bestämt till Norge, innan faderns ansökan hann nå sitt mål. Så småningom hamnade han i Trondhjem, där han kom att ingå i dansknorska armén. Han steg raskt i graderna och blev kommendant på Bergenshus, för att slutligen befordras till generalmajor. Storm blev också stamfader till den högt ansedda norska släkten Wedel, och barnbarnet Caspar Herman Storm byggde ett förnämt palats i Christiania, där krigsskolan var inrymd ännu in på 1900-talet. Också konstnären Edward Munch har sitt ursprung hos Arvid Storm. "Min stamfar morderen", som Munch själv lite skämtsamt brukade säga.
    Slutomdömet över Arvid Storm överlåter jag till Erik Axel Karlfeldt som på följande sätt målat bilden av den unge löjtnanten:
    "Hans ovärdiga stridsmetod att överhölja en redan störtad vederdeloman med sår, hans lögnaktiga uppträdande inför rätta, hans fega flykt både från dråpplatsen och från fängelset stämpla honom - vad han sedan än må ha blivit - som en missdådare."

Då en person från samhällets övre skikt skulle begravas, ställdes liket ut omgivet av tända ljus i en av de förnämsta kyrkorna. Sedan fördes det till Riddarholmskyrkan för att bisättas, till dess man transporterade det till den dödes hemtrakt, där det slutligen begravdes. Denna process kunde ibland ta upp til tre eller fyra år. På vägen till Riddarholmskyrkan bars den döde på en bår betäckt med en gyllenduk, under en tronhimmel som man bar. Framför båren gick det skolgossar och sjöng två och två i rad, åtföljda av en lärare som höll ordning på sången. Den dödes sköldmärke bars närmast framför båren, tillsammans med uniform och värja om han varit militär. I en galavagn förspänd med sex hästar kom konungen efter kistan, åtföljd av drottningen i en rikt utsmyckad vagn. Därefter, vitklädda och med långa släp, drottningens hovdamer. Hade den som dött varit en mycket mäktig man, brukade konungen gå i stället för att åka i sin vagn. Klädda i sina sorgedräkter kom till sist den dödes släktingar. Dessa tillställningar var publikdragande, och vägen där begravningsprocessionen drog fram kantades av människor.
    Lucidors begravning genomfördes i all enkelhet och kostade endast tjugo daler kopparmynt, enligt Maria församlings räkenskaper: - "Fordom vällärde, och numera sahl. Lars Johansson, philosophiae studiosi, och här i Stockholm berömd poetae, döde lekamen/: som för någon tid sedan, blev uti staden ihjälstucken, och bekom lägerstad denna gången, item bår och päll, därföre betaltes i ett för allt den 1 november 1674 20:".
    Kyrkvärden Sven Persson gav order om att begravningen skulle ske utan högtidligare begravningstal. Ändå      
var det ytterst sällsynt, att man i räkenskaperna på det här sättet fällde några som helst värdeomdömen om den döde. Det verkar som om Stockholm sörjde sin Lucidor. Anledningen till att man fick vänta med begravningen var med all säkerhet den att det inte fanns kontanter att betala med.
    Först måste bouppteckningen genomföras och de efterlämnade ägodelarna säljas. Mäster Groop, som reagerat med djup indignation på mordet, lade ned stor kraft på att komma till klarhet i detaljerna rörande detta under rättegången. Man kan konstatera att han också hade största förtjänsten av att Lucidor fick en anständig begravning. Det gällde att täcka begravningskostnaderna och det var i den andan kvarlåtenskapen värderades.
    Boets behållning blev till slut 99 daler kopparmynt och 28 öre. Bouppteckningen gjordes den 26 september 1674 på den plats där Lucidor bodde vid sin död, nämligen i salig lärftskrämaren Hindrich Anderssons hus på Norra Smedjegatan. Skräddarmästaren Johan Groop och bokbindaren Jakob Hornbein var med vid värderingen. Där fanns bland annat 30 namngivna bokverk och "24 allehanda böcker", som inte specificerats. I dödsboet fanns också andra ägodelar:
Några st. gamla ärmkläden och halsdukar,
utslitna, värderade tillsammans
1 Walmars pajrock                                                2 daler
2 st. söndriga lapphandskar                                    2 daler 16 öre
2 st. renhudar à 8 daler st.                                    16 daler
1 gammal brun peruk                                              3 daler
1 gammal våtsäck                                                   1 daler
1 räffelbössa                                                         12 daler
1 palaas                                                                30 daler
_______________________________________________________
                                                                             66 daler 16 öre



Så fick äntligen Lucidor vila ut i lugn och ro. Hans korta liv hade varit intensivt, fyllt av produktivitet och kunskapstörst. Ofta hade tillvarons nakna brutalitet varit en trogen följeslagare längs en tämligen fattig och mödosam väg. En Storm blåste symboliskt nog ut hans livslåga. Trehundra år efter Lucidors död reste en skara journalister från Stockholms-Tidningen en minnessten över honom på Maria kyrkogård där han ligger begravd.

Lasse Lucidors minnessten

 Här vill jag låta Erik Axel Karlfeldt hedra Lucidors minne med följande äreminne:

Nu lägger marken av sin gråa vadmals pajrock

och isen flottas bort från vill-vall-välvand sjö.

Nu drager skogen på sin lätta gröna majrock,

och Syrinx spelar gällt i strandens brutna rö

sitt gamla herdespel för sven och mö.

Var hälsad, broder Lorens,

där du utgår en av vårens

första lövsprångsdova kvällar,

skämtande bland raska sällar.

Nyss drog ett högsällt lik förnämligt genom staden.

I blossens sorgsne sken brann ståten mörksamt grant.

Den torr-vig-skanklad död gick osedd i paraden,

och efterst följde du, hans klagande drabant,

och bar din krans av tårvätt amarant.

Slapp du fram till grevegriften?

Fick du presentera skriften

som du virvlat fram ur hjärnan

om den släckta Gyllenstiernan?

Sist vid ett bröllopshus jag såg dig stå i hopen

och hålla med en dräng ett hemligt parlament.

Jag vet det gällde ju de yra lyckoropen

som skulle smugglas in, ett snyggt och borgat pränt,

allt vittert, lärt och värdigt en student.

Du är frisk och semper-lustig.

Fick du gåtan god och mustig,

så de kyska frustulammen

rodna lagom djupt av skammen?

Nu från ditt skatbos glugg är arbetsdagen sjunken.

Så tag av snillets lön en klingand karolin

och gå till Frants de Moy, till Duvan eller Munken

och skölj din lögnhals ren och håll din rätta min.

Bort pust, kom lust med must av öl och vin!

Du är stor och grov i truten,

bringan spänd och näven knuten,

krusar ingen man på gatan

men har billig skräck för satan.

Dock, i en källarsal som på ett uselt gårkök

är människan en strunt och allt åt fanders vänt.

Men ett är ganska visst: då Poebus tänt sitt vårkök,

blir ock poetens blod besynnerligen tänt.

Så tag i kväll ditt bästa instrument!

Bröllopslägrets skald och bårens,

öppna ligga alla vårens

gröna riken för de djärva

att bevandra och förvärva.

Du många maskers man, jag ser dig vanka åter

vid Nereus salta vik, där månen skiner in,

där under lönnars tält en blek herdinna gråter

och Liliamello går med Chloris hand i sin.

Beblomstra blomman min, blomstergudinn!

Vem var han som steg av färjan,

mörk som Charon, slog på värjan,

kaxig som en Alexander:

"Ave, Thanatophilander?"

Lars Wivallius - Äventyrare och drottningens hovauditör

Efter att ha avslutat sin korta studietid vid Uppsala universitet reste Wivallius till Trondheim. Därifrån tog han sig till Hamburg och tog värvning som soldat åt holländarna i kriget mot Spanien. Redan efter åtta dagar föll staden Breda i spanjorernas händer och Wivallius fick avsked. Det är inte omöjligt att han träffade Erik Gyllenstierna i Holland, eftersom denne studerade vid universitetet i Leiden vid den här tiden.
     I England började han umgås med adelsmän och tillsammans med en av sina nyförvärvade engelska vänner reste han till Danzig där han lärde känna poeten Johannes Plavius. Här rörde han sig i kretsen kring Sigismund och vistades bland Jesuiter. Troligen gick han över till katolisismen, för när de svenska trupperna närmade sig Danzig i juni 1626 flydde han förklädd från sina egna landsmän på en gödselkärra. Han befann sig i Nürnberg     1627, men dessförinnan hade han besökt Frankrike, Italien och Österrike. Förbittrade fordringsägare, som Wivallius lämnat efter sig på sin väg, hörde av sig och därför lät man kasta honom i gäldtornet. Rådet i Nürnberg gjorde efterforskningar om friherren som bl a hänvisat till fältmarskalken Herman Wrangel och dennes gemål Katarina Gyllenstierna. I maj 1628 erkände Wivallius vem han var och sattes i ett sämre fängelse, "in das loch" - "hålet". Fängelset låg i källarvalven under stadens gamla rådhus och bestod av femton medeltida celler. I dag är das loch ett museum. 

Cell i Nürnbergs medeltida fängelse

    Emellertid fortsatte han att skicka sina skrivelser till rådsherrarna och försökte också beveka dessa med sina teckningar och dikter. Senare skrev han:  "... jag haver  ritat ett stycke i Nürnberg, vilket ännu där hänger i Rådkunstkammer, för vilket stycke många grevar 
och friherrar av kejsarens armada bådo för mig, att mig tillgavs allt vad jag var skyldig bliven och blev demitterat av min arrest".
    Den 26 september benådades han, "ehuru han ett skamligt livsstraff förtjänade", på villkor att han erkände allt inför sittande rådhusrätt. Vid frisläppandet var han svårt sjuk och rådet beslöt att en läkare skulle vårda honom. 
    Efter drygt en månad gav han sig åter ut på vandring, bara för att gripas igen i Bamberg, ett par mil därifrån. I Bamberg hade han förfört en gift borgarfru, och i fångtornet där han satt hade han haft "collition" med en annan kvinna från staden. Det är oklart hur han lyckades bli fri, men i början av 1629 tillfångatogs han av Wallensteins trupper i Magdeburg.


Han spärrades in i klostret i Jerichow och efter åtminstone sju månader lyckades han fly. Sjövägen försökte han ta sig till Sverige, men fartyget prejades av Tillys trupper.  Han misstänktes för  spioneri och Tilly själv lär ha förhört honom, men på något sätt lyckades Wivallius tala sig fri och fick dessutom ett äkta pass på sitt falska namn. När han sedan reste genom Danmark, eskorterad av svenska officerare, hyllades han av de danska adelsmännen. 

    Norr om Hässleholm, i Björkeberga, lärde han känna den danske adelsmannen Ulf Grip. Det dröjde inte länge förrän den unge friherren var förlovad med Grips dotter Gertrud. Kort därefter skickades dottern till släktingar i Småland och i Visseltofta, alldeles vid svenska gränsen, stannade hon till vid prästgården. Snart dök också Wivallius upp och tillsamans övertalade de prästen att viga dem samman. Därefter skickades prästfrun till Björkeberga med ett brev för att få Grip att acceptera giftermålet. 

    Brudparet planerade att fly till Holland där Wivallius skulle söka nåd hos den svenske kungen, genom dennes hovmarskalk som vistades där, men först reste de hem till Grip. Genom att påstå att ett krig skulle utbryta mellan Sverige och Danmark lyckades Wivallius förmå "svärfadern" att vidta drastiska åtgärder. Denne packade ned familjens dyrbaraste ägodelar i tolv kistor och bad Wivallius ta med sig dessa till sitt släktgods i Sverige till dess kriget var över.

    Komna till Hälsingborg lastades godset på en båt med destination Holland, men de fick snart vända om eftersom Gertrud drabbades av svår sjösjuka i det hårda vädret. Efter att ha fört henne tillbaka till hennes far drog Wivallius så småningom ensam sin färde till Holland, men först sålde han innehållet i sju av kistorna i Göteborg. Hovmarskalk von Falkenberg hjälpte honom emellertid inte utan befallde honom att "draga genast hem" . Han återvände därför till Göteborg där han fick veta att han var avslöjad och efterlyst i hela riket. Meningen var nu att han skulle ta sig till Stockholm för att söka nåd hos Gustav Adolf, men vägen var lång och farofylld och genom att han blev varnad av en vän undvek han med nöd att bli gripen redan i Mariestad.

    I Uppsala lyckades han utverka ett rekommendationsbrev av sin professor Laurentius Wallius till dennes betydande vän Adler Salvius i Stockholm. Skalden förklädde sig i svartbrun peruk och lösskägg och väl framme i huvudstaden uppvaktade han Salvius med en supplik, dvs en böneskrift, på tyska, i vilken han förklarade sin situation samtidigt som han erbjöd sig att som gottgörelse bli konungens spion i det förestående kriget i Tyskland. Den som skulle utforska fienden, menade Wivallius, behövde speciella kunskaper:

Han måste kunna bedraga italienarne med arglistighet,

fransosen med komplimenter och prat, tyskarne med

skryt, engelsmännen med sockersöta mandlar,

holländarne med girighet och - att jag inte må glömma

danskarne - dem måste man med deras egen falskhet

kunna artigt vexera, att icke säga bedraga. En sådan sälle

har något att lära av mig: att ibland kunna spela adelsman,

ibland bonde och ibland en fattig fan.

Johan Adler Salvius (1590-1652)

Kungen lät hälsa genom Salvius att han inte tog illa vid sig av skaldens framfart och att han inte hade någon onåd till honom, men genom Per Banér befallde han Wivallius att inställa sig i kansliet för att tala mer om saken.

Kung Kristians dom

Strax därpå fick Ulf Grips bror Anders, som var jurist, företräde hos konungen där han lyckades utverka att Wivallius skulle straffas om man kunde gripa honom. När skalden fick höra detta, och att man redan gripit hans betjäntgosse, beslöt han sig för att, med ståthållare Lars Skyttes mannar tätt i hälarna, omedelbart fly till Tyskland.

    Med sin betjäntgosse, som sluppit lös efter förhör, flydde han söderut till Bråviken vid Berga för att om möjligt presentera sig för konungen som skulle passera där på sin väg mot Tyskland. Eftersom konungen redan rest förbi, beslöt han sig för att söka audiens på tysk mark där han var utom räckhåll för sina fiender.

    Betjäntpojken lämnade han hos prästen vid Bråviken och av honom lånade han också en vadmalsrock i vilken han förklädde sig under den fortsatta resan. Efter hand lade han av rocken och brukade ett pass utställt på ädlingen Nils Posse. Denne skulle rest före Maria Eleonora och anordnat hennes överfart till Preussen men resan ställdes in. Wivallius, som kommit över passet, utgav sig för att vara Posse och kunde därmed bruka fria skjutshästar ned till Kalmarsund. Där var emellertid motvinden så svår att han, trots den livsfara detta medförde, beslöt att färdas till Tyskland genom Danmark.

    I Växjö domkapitel behandlades just då frågan om skilsmässa mellan honom och Gertrud, något som med säkerhet nådde hans öron. Mycket talar för att det var kärleken till henne som förmådde honom att bege sig mot Björkeberga för att försöka övertala Grip att acceptera honom. Detta var ett högt spel och han greps, trots sin förklädnad, den 13 juli 1630 av danske konungens fogde en halvmil från godset.

    Samma natt skrev han ett brev till Grip där han hoppades få komma i hans gunst:

Oansett jag icke densamma är som den, jag mig för

Eder utgav med namnet, så är jag dock en sådan

person, som kan förvärva det, jag icke haver ärvt. Och

om jag än skulle dö, så dör jag dock för den trohets

skull, som jag till Eder dotter drager och henne skyldig

är, ty för Gud är hon min äkta maka, som med min

person (och icke, med namnet) ärligen vigd är.

Hans "Käre svärfader" Grip for dit i fullt raseri och transporterade fången till sin gård där han hårt skruvad i bojor låstes in i en källare. Hanklovarna skruvades så hårt att " köttet svullnade över järnet och blodet bulnade under naglarna". Grip reste sedan till Köpenhamn och begärde inför Kristian IV att Wivallius skulle avrättas för sina brott.

    Skalden hävdar att han i sin källare lyckades få till stånd ett hemlig samtal med Gertrud. Hon bad honom då att inte avslöja att hon själv vetat om hans rätta namn redan före giftermålet. Hon ville att Wivallius skulle hävda inför rätten att de gift sig med hennes föräldrars vilja vilket de inte skulle kunna förneka. På så sätt skulle han kunna vinna henne tillbaka med rätten på sin sida. Huruvida detta påstående stämmer överens med faktiska händelser är svårt att veta, men vissa omständigheter talar för att det kan vara sant.

    Han fördes till Kristianstad och spärrades in på den nybyggda fästningen för att sedan ställas inför rätta i staden. Wivallius lyckades verkligen bevisa att Grip frivilligt givit honom sin dotter och att kistorna varit hennes hemgift. I brist på bevis måste man frikänna honom, men Grip lyckades slutligen få honom fälld för det falska passet. Efter att först ha dömts till döden frikändes Wivallius efter ett överklagande, men den danske kungen ingrep och dömde honom åter till döden. Han sländes i en spjälad träkista som placerades på torget och hånades av allmogen: "jag kunde där varken gå eller stå, utan låg bunden till händer och fötter i runda tio veckor, som jag aldrig stod på min fot, utan låg där i sådan illaluktande stank som hade jag varit en hund".
    När han nu väntade på att föras till sin avrättning i Köpenhamn, lyckades han med hjälp av vänner övertala vakten att fly med honom till Stockholm. Den 13 juli 1631 anlände han till huvudstaden och blev omedelbart gripen och ställd inför Svea hovrätt för att förhöras.
    En fängslad djäkne i trettioårsåldern, Ericus Petri, hade angivit skalden för att vara katolik vilket var en allvarlig anklagelse som kunde leda till dödsstraff. Visserligen hade han under sina resor ibland rört sig i jesuitkretsar, men orsaken till att han blev angiven vilade troligen på andra grunder. Wivallius var en omtalad person och hans äventyr var kända av den svenska allmänheten. Detta kunde i sig vara tillräckligt för att få sitt namn inblandat i en rättssak.
    Ericus Petri hade brutit sig in i Ornö kyrka i Stockholms skärgård. Där hade han stulit mässhaken, guldfransarna som omslöt altaret, Nya testamentet och en psalmbok samt druckit ur tre stop av kommunionsvinet. Vid altaret hade han lämnat efter sig hädiska dikter och förespått katolicismens återkomst till Sverige.
    Ericus dryckenskap var långt gången och hans fattigdom hade gjort honom halvt vansinnig, men papistskräcken var så stor i landet att man var övertygad om att man kommit en stor sammansvärjning på spåren. Han greps snart och under förhören angav han en Andreas Anundi som övertalat honom att bli katolik. Denne mystiske person hade sagt sig ha åtskilliga stallbröder och av dessa stod hans "svurne broder" Wivallius honom närmast.
    Den förvirrade Ericus underkastades sedan tortyr, då han namngav ett flertal misstänkta jesuiter som medbrottslingar.  Den 5 oktober befalldes slottsfogden Samuel Påfvelsson "att han skulle säga honom döden till och att han på nästkommande måndag skulle ledas ut på rättarplatsen och läggas på fem stegel". Kyrkoherden mäster Jacob lät efter avrättningen meddela att Ericus när han dog inte längre "i någon trosartikel var ense med papisterna".


Kajaneborgs fästning


Eftersom Wivallius angivits innan Ericus lagts på pinobänken var detta särskilt graverande, men skalden kunde framgångsrikt hävda sin oskuld inför hovrätten. Han hade säkert blivit frigiven i brist på bevis om inte en oväntad händelse hade inträffat. När han tidigare flydde från fängelset i Kristianstad, lämnade han ett brev efter sig där bjöd in sin åklagare, den "ogudaktige fogden" Henrik Jensen, att inom tre veckor möta honom i Stockholm för att fortsätta processen i svensk domstol.

Här är Gud ske lov mitt fädernesland och här är så

god kristen rätt som i Danmark. Men det lider man

icke hos oss, att man står så och brukar mun och

okvädar folk inför rätten och inte att man är så lätt-

  färdig, att man som Henrik Jensen gjort i Danmark

                                             ger sig fan inför domstolen. 

En förvånad Wivallius kunde konstatera att hans plågoande följt hans inbjudan och efter det att denne informerat riksrådet om skaldens bedrifter i Danmark hölls han kvar i fängelset i avvaktan på den danske kungens besked. Kung Kristian hade ju dömt honom till döden, men Gabriel Oxenstierna lovade honom att "den sak, som Danmark vidkommer, går oss icke så högt an".

    Efter det att Ulf Grips rättegångsombud anlänt från Kristianstad rullades hela Björkebergaaffären därmed upp på nytt. Wivallius försvarade sig väl och Svea hovrätt samlade på sig rättegångshandlingar av imponerande mått, där brev, vittnesinlagor och dikter på svenska och latin vittnade om skaldens oskuld. Den 5 februari 1633 konstaterade hovrätten att saken inte kunde tas upp på nytt, eftersom dom var fälld i Danmark. Ändå ville man ge Wivallius en rejäl uppsträckning, eftersom han uppträtt under falskt namn men kunde inte hitta någon paragraf för detta. Däremot fanns det i den romerska rätten en punkt som gjorde deportation och indragning av den dömdes ägodelar möjlig. Innan verkställighet kunde ske prövades saken inför riksrådet. Greve Per Banér yttrade: "Det är intet tvivel att han är en skälm, men till livet kan han fördenskull intet dömas, utan till stupone eller att honom brännas märke i pannan."

    Wivallius hade blivit släppt mot borgen, och då han blev varse hur tongångarna gick flydde han hals över huvud. Han infångades den 1 juni 1634 och i oktober samma år deporterades han till Kajaneborgs fästning. När han skulle föras bort till sitt förfärliga fängelse i den finska ödemarken, skrev han en av sina mest älskade visor Varer nu glad mina fiender all.

    Vid samma tid som Wivallius dömdes benådades Johannes Messenius, dramatiker, författare och historiker, från det fängelse Wivallius skulle spärras in i. Messenius fängelsetid varade i 18 år.

    Fästningsmuren på Kajaneborg var av sten och tre och en halv meter tjock. Inne i själva muren fanns en liten trekantig, fönsterlös håla utan toalett eller rökgång. Efter att först ha vistats ett år i fängelse på Uleåborg tvingades Wivallius under mer än fem års tid kämpa mot hunger och köld i denna lilla cell. För att inte bli galen tilläts han använda ljus och skrivdon och fängelsetiden blev därför trots allt fylld av livgivande skaparkraft.

Johannes Messenius 1579-1636

Midsommardagen 1637 antecknar han i förtvivlan att han är - "allaredo så fördärvad, att jag icke förmår sitta och bocka mig över bordet. Jag är över mitt bröst helt uppsvullen och så styv i mina lemmar, att jag knappt orkar till sängen." Vid ett annat tillfälle klagar han över sina svullna händer och den olidliga stank som kom av att han "måst göra mitt livs nödtorft inne i fängelset hos mig". Han författade många skrifter och dikter, av vilket det mesta har gått förlorat, samt ett större diktverk kallat  Svea rikes ringmur. Allt detta lät han rådsherrarna i stockholm ta del av i hopp om att få nåd, men det var först i mars 1641 som landshövding Wernstedt, som engagerat sig för hans sak, lyckades få honom frigiven. Då gav rådsherrarna order om att Wivallius "som en sådan lång och rum tid uti fängelset haver pliktat" skulle friges och föras till Stockholm. 

Vid tiden för frigivandet, då Wivallius var 36 år gammal, skrev han sin kanske mest älskade visa: Klagovisa över denna torra och kalla vår.  (Lyssna: Ulf Bagge sjunger sin tonsättning av visan http://www.youtube.com/user/wivallius05#p/u/24/iqwZouSVCl8 )

Efter den hårda behandling han blivit utsatt för, kunde man förvänta sig att han blivit bitter och bruten, men klagovisan tillhör det vackraste som skrivits i svensk litteratur.

    Ulf Grip dog först 1644 och fick därför uppleva att hans "käre son" blivit benådad, och Gertrud åldrades på Björkeberga där hon kom att leva hela sitt liv. Hon gifte sig med en dansk adelsman, men efter sju års barnlöst äktenskap avled hon 1656 på fädernesgården. 


Ärlig och manhaftig


Under de år som följde på frigivandet skrev Wivallius först och främst tillfällesdikter till bröllop, begravningar och andra högtider. Under åren som gick tillägnade han sig goda kunskaper i juridik, och de processer han personligen genomlidit hade skaffat honom praktisk erfarenhet i advokatyrket.
    Efter det danska krigets slut blev den unge Magnus Gabriel De la Gardie chef för det nybildade hovregementet. De la Gardie insåg Wivallius stora begåvning och utnämnde honom 1646 till auditör vid regementet, alltså en juridiskt rådgivande ämbetsmannabefattning jämförbar med en krigsdomares. Lönen var inte mindre än 1 404 daler silvermynt per år vilket var en betydande summa. 
    I hörnet av Köpmangatan och Kindstugatan ägde Thomas Albrechtson Ellertz ett hus. Han var köpman och krögare och i huset fanns också källaren Noaks ark som han själv drev. Han sålde huset 1652 för 2 400 riksdaler specier, vilket var en avsevärd summa. Han ägde också ett annat hus vid Tyska kyrkan.
    Thomas Ellertz och Wivallius var vänner sedan några år och så småningom gifte sig skalden med krögarens sextonåriga dotter Mahlin. Tillsammans fick de fyra barn. I maj 1645 flyttade Wivallius hem till fädernegården tillsammans med sin hustru och svärfar och en kort tid därefter lät han friköpa hemmanet. Han fortsatte att driva sina processer i Stockholm och var därför ofta på resande fot mellan gården och huvudstaden.
    Grannsämjan vid Wivalla var inte god och i synnerhet var det grannen Per Månsson som ställde till besvär. Ett år stämde auditören sin granne i fem mål för att bl.a. ha kört över hans ägor, för att ha skadat ett sto och för "en befängd ko". Vid ett annat tillfälle försökte Wivallius hindra några drängar från att stjäla hö, men då fick han "11 blånader och blodsår i huvudet och annorstädes". En annan granne fick böta tre mark därför att hans hund bitit ihjäl två grisar för Wivallius och dömdes också till att återställa förlusten med två fullgoda grisar "dem auditören sade sig vilja giva till de fattige".
    Det var inte alldeles ofarligt att vara advokat i Stockholm. Av sin motpart i rätten blev han en gång "slagen tre mordiska sår med kniv". Annars levde han tämligen gott på att driva processer för olika klienters räkning. Några advokater i egentlig mening fanns det inte i Sverige på den här tiden. De kom ju först under senare delen av 1800-talet, men det fanns ett slags rättsliga ombud utan juridisk skolning och ofta med tvivelaktig moral. Wivallius var däremot väl förtrogen med rättsproceduren genom de processer vari han agerat i egen sak. Hans stora begåvning och överlägsenhet i talekonsten ställde honom i det närmaste utan all jämförelse bland dessa juridiska prokuratorer.
   Redan innan det första året gått tillända sedan han avtjänat sitt straff på Kajaneborg, slöt han ett synnerligen gott kontrakt med änkan Malin Mattsdotter i Brunnsgränd. Hennes döde far hade utestående fordringar hos handlare i Norrland när han avled, vilket tillsammans med det övriga arvet uppgick till hela 25 000 daler. Eftersom utredningsmannen inte lämnat någon redovisning engagerade änkan Wivallius för att om möjligt få del av arvet.
    Kontraktet gick ut på att denne skulle få en åttondel av allt han lyckades vinna åt sin klient samt fri kost och logi på värdshuset för sig och sin dräng och en betjäntpojke så länge processen varade. Kontraktet skrevs på sommaren 1642 och målet avslutades i hovrätten sommaren 1648.
    Utredningsmannen frikändes och två av hovrättens ledamöter yrkade på att "Wivallius, som denna aktion genom så många illistiga ränker och illfundiga praktiker drivit haver", borde bli dömd till 100 daler i böter, men detta beviljades inte. Wivallius hade lyckats utpressa 2 000 daler år sin klient och änkan tillerkändes ytterligare 184 daler kopparmynt, men då ska man komma ihåg att hon redan betalat över 1 000 daler kontant till sitt biträde. Wivallius hade haft det bra på värdshuset, blivit skyldig "200 daler i vinkällaren", samt även tagit kläde "ur köpmansboden", allt på änkans bekostnad.    
    Wivallius vistades mestadels i Stockholm tilsammans med de fyra kompanier "som vid hovet komparera", men ibland reste han ut i landet för att närvara vid olika mönstringar och rättegångar. Han återvände 1650 från vistelser i Östergötland och Södermanland tillsamman med de kompanier som han varit inkvarterad med där för att tjänstgöra vid drottning Kristinas kröning. För detta betalades han 24 daler och 24 öre extra i lön. Året därpå tog han avsked från auditörstjänsten och fick ett mycket fördelaktigt tjänstgöringsbetyg. Regeringen kungjorde redan 1648 i ett öppet brev sin belåtenhet med hans tjänster och beviljade honom skattefrihet för gården i Wivalla som då blivit hans.
    Han fortsatte att dikta, men i huvudsak var det som advokat han verkade till sin död. Som sådan var han förslagen och en del fick betala dyrt för hans hjälp. Det hände att man i domstolarna varnade hans klienter och uppmanade dem att söka sig ett annat ombud. Samtidigt som Wivallius dömdes till fästning 1633 och förklarats som "en skälm och bedragare", hade hans namn spikats upp på Stortorgets skampåle. Denna åtgärd tog heder och ära av skalden för många år framåt. Nu hade han av drottningen förklarats vara en "tro tjänare, ärlig och manhaftig", ett mycket viktigt nådebevis från högsta ort och därmed var den förra domen upphävd. Trots detta förbjöd rådsturätten honom att närvara där som juridiskt biträde för sina klienter. Man hänvisade då till att namnet varit uppspikat på kåken. Wivallius kringgick helt sonika detta genom att anlita en ställföreträdare som presenterade hans i förväg skrivna inlagor. 

    Hovrätten ansåg däremot att Wivallius var fullt respektabel och hänvisade, när någon satte skaldens ära i tvivelsmål, till att han var hovauditör och dessutom tilläts sitta vid samma bord som De la Gardie.

Magnus Gabriel De la Gardie

    Sedan Wivallius tagit avsked från auditörstjänsten 1651 fortsatte han troligen som frilansande advokat i Stockholm, där han bosatte sig med sin familj till 1657. Då flyttade de tillbaka till Wivalla, men han själv pendlade mellan gården och huvudstaden för att kunna fortsätta driva sina processer. Den sista gången han besökte Stockholm hade han Mahlin med sig. Trots många vådliga äventyr, dödshot och fängelsevistelser hade hans järnfysik och enastående vitalitet stått honom bi, men nu vid 64 års ålder sviktade hans hälsa. Han dog i Stockholm den 6 april 1669 "efter en långsam, utstånden sjukdom" och efterlämnade "4 stycken omyndige och mestadels små faderlöse barn".
    Mahlin skrev till regeringen och anhöll om bistånd till begravningen. Hon förklarade att det inte fanns några pengar i dödsboet, eftersom Wivallius blivit utblottad "förmedels sjukdom, långa och mödosamma rättegångsprocesser och andra olägenheter".
    Efter fyra månaders väntan kom skalden i jorden. Regeringen bidrog med 500 daler silvermynt och De la Gardie ökade summan med 4 riksdaler ur egen kassa. Den 29 augusti begravdes Wivallius på Katarina kyrkogård och änkan fick betala det avsevärda beloppet 35 daler "för jorden, alla klockor, päll och bår".
Mahlin Ellertz hade varit gift i 24 år med den store skalden och tillsammans hade satt fyra barn till världen. Hon överlevde sin man med många år och togs 1690 in på S. Johannis Hospital eller fattighus, där hon slutligen avled.