Annat smått och gott

Lyssna på vistolkningar av Ulf Bagge på YouTube här
Besök Ulfs hemsida här
På hemsidan finns bla info om Ulfs stadsvandringar, viskonserter och föredrag.
Klicka för att komma till min blogg Carl Michael Bellman 275 år.

måndag 27 december 2010

Lars Wivallius - Skald och äventyrare

Örebro slott
Det är inte svårt att förstå varför 1600-talsskalder som Wivallius och Lucidor har fascinerat människor under århundradenas gång. Mytbildningen kring dessa två begåvade poeter och visdiktare var en realitet redan under deras livstid och har sedan fortsatt ända in i vår tid. Inte minst har andra skalder, författare och kulturhistoriker inspirerats av deras diktning och levnadsöden. Man har inte alltid varit så nogräknad när det gäller sanningshalten i vad som skrivits om dessa två barockgenier, men entusiasmen har varit stor. Under sin samtid räknade man de två skalderna som stora original och deras popularitet var stor. Säkert är tex Wivallius unik i svensk litteraturhistoria genom sitt våghalsiga och ibland livsfarliga leverne där han gång efter annan utmanade ödet. Han dömdes till döden vid minst ett tillfälle och satt i fängelse upprepade gånger, i Tyskland, Danmark, Sverige och Finland under åtminstone tio till tolv år, och att han överlevde fängelsetiden måste ses som ett under. Många av hans bevarade dikter är skrivna i fängelse och det är väl troligt att denna skrivarådra blev hans räddning. Georg Stiernhielm gjorde anspråk på att först med honom diktade sånggudinnorna på svenska och han kallas också "den svenska skaldekonstens fader". Man glömmer i sammanhanget att nämna att han inte började dikta på svenska förrän på 1640-talet. Vid den tiden hade Wivallius redan skrivit in sig i den svenska lyriken som en av de riktigt stora. Det vore mer följdriktigt att titeln tillföll honom, men det är mindre viktigt. Också jag har naturligtvis blivit inspirerad och tänker skriva en del artiklar om Wivallius och Lucidor på min blogg och varför inte börja från början.

En halvmil norr om Örebro låg i tidigt 1600-tal byn Wivalla som bestod av tre gårdar. I en av dessa gårdar bodde Sven Larsson, som var fogde på Örebro slott, med sin hustru Elisabeth. De fick fyra söner och tre döttrar och sonen Lars föddes 1605. Han skulle med tiden bli en av Sveriges mest betydande skalder och till Wivalla skulle han som vuxen återvända många gånger, ofta på flykt undan danska soldater och sina egna landsmän.

Jacob Rudbeckius
Teckning av Lars Wivallius
Redan vid sex års ålder sattes han i Örebro skola, en förfallen byggnad med ett till hälften instörtat tak.  Han fick lämna hemmet halv fem om morgonen för att hinna i tid till morgonbönen.  Därefter började en tolv timmars skoldag, med tre timmars rast, i herrans tukt och förmaning. All undervisning sköttes på latin och om eleverna inte uteslutande höll sig till detta språk straffades de strängt. Skolan hade ett mycket högt anseende och från år 1615 var den lärde Jacob Rudbeckius dess rektor, som själv varit elev vid skolan som ung. I denna miljö fick Wivallius sina grundläggande kunskaper i språk, men också i sång, musik och teaterspel som var återkommande inslag i skolgången. Där härdades han också inför de våghalsiga och ofta livsfarliga strapatser som senare skulle bli hans livsluft under ett antal år.

I maj 1624 skrev Wivallius in sig som student vid Uppsala universitet under sitt latiniserade namn Laurentius Suenonis Wivallius. Han var en klar studiebegåvning, men den instängda universitetsmiljön gjorde honom rastlös och en bit in på 1625 stod det klart att han skulle lämna universitetet och resa ut i Europa för att studera språk.
Vid den här tiden var Wivallius redan en driven diktare och det finns ett griftekväde bevarat som han skrev över en studiekamrat, den blott artonårige Johannes Nicolai Sidenius, som en natt dog av giftigt os under sin sömn. En femton verser lång monolog över livets förgänglighet skriven på svenska.

Ett hastigt bud att färdas hän
kom min själ nu tillhanda
till sitt fädernesland igen
från all sorg
nöd och vånda.
Ja, dödsens band
min kropp och and
nu hastigt måtte skilja.
Ack, vänner kär
det måste här
allt ske efter Guds vilja.


Att ge sig ut på resa i Europa som ung student var ett stort äventyr, men utan reskassa skulle han inte komma långt. Hans samvete förbjöd honom att tigga eller röva sig fram och något arbete som kunde finansiera resorna hade han inte lärt sig. En hög ståndsperson tvingades ofta utge sig för att vara enklare än han var för att inte falla offer för ogärningsmän eller rövare på sina resor, och en bonde fick ofta, för att bli väl bemött, klä sig i herremanskläder. Man säger i ett gammalt ordstäv, menar Wivallius: Man kan ljuga, men aldrig stjäla sig genom ett land. Ibland måste man vara herreman, ibland bonde. En adelsman på resande fot kunde enligt tidens sed låna sig fram då kassan sinade och sedan betala tillbaka skulden vid hemkomsten. För att få tillgång till adelspalatsen och möjlighet att briljera i högtstående sällskap tog Wivallius därför en passande titel och ett släktnamn med makt och gamla anor. Tidigt på våren anträdde han sin resa utan en daler på fickan men vid gott mod och som friherre Erik Gyllenstierna. Här gjorde alltså Gyllenstiernasläkten oväntat entré i den svenska litteraturhistorien och skulle återkomma vid åtskilliga tillfällen under en stor del av 1600-talet i olika litterära och vidhängande rättsliga sammanhang, något som man med säkerhet helst velat slippa.

Fem år skulle han komma att vistas på den europeiska kontinenten. Han var en utsökt sällskapsmänniska med många talanger på sin repertoar, vilket gjorde det möjligt för honom att för det mesta leva på kredit och andras gästfrihet. Wivallius fiender menade att han måste stå i personligt förbund med Djävulen eftersom han genom sin charm med lätthet kunde dupera vem som helst. Han blev med tiden en god dansör, en utmärkt fäktare och en begåvad tecknare som gjorde uppskattade porträtt av höga herrar. Den mycket språkbegåvade fogdesonen Wivallius hade ännu en sträng på sin lyra -  han diktade, och där var han näst intill ojämförlig.