Annat smått och gott

Lyssna på vistolkningar av Ulf Bagge på YouTube här
Besök Ulfs hemsida här
På hemsidan finns bla info om Ulfs stadsvandringar, viskonserter och föredrag.
Klicka för att komma till min blogg Carl Michael Bellman 275 år.

onsdag 29 december 2010

Evert Taube - En kärleksförklaring till Klara.

Klara
Evert Taube var en minnesgod person och han visade ofta prov på sin
känsla för dramatik när han lade ut texten om sitt händelserika liv.
Som den diktare han var lät han ibland, med konstnärens rätt, bättra på
ett trivialt händelseförlopp så att det hela istället kunde avnjutas
som en god historia värd att berättas för publik. Säkert var detta en
konst som han utvecklade under åren, men när man läser vad han skrivit om sin ungdomstid får man en känsla av att han använde sig av denna krydda redan i unga år. Ett bra exempel på det är när han beskriver hur han rymde till Stockholm. Evert hade ett vänskapligt förhållande till sin konfirmationslärare som ofta gav sig tid att samtala med sin elev. Dagen innan konfirmationen frågade pastorn vad Evert hade för planer inför framtiden.
"Jag tänker bli konstnär", svarade han.
"Jaså! Känner du det som en kallelse?"
"Ja, just det, pastorn."
"Även när du granskar ditt inre och lyssnar till ditt samvete?"
"Ja, pastorn. Inget får hindra mig att bli konstnär, bara jag orkar."
"Tag det svåra med det goda! Motgångarna måste komma på den banan.
Desto högre du syftar, ju större svårigheter. Till mig kan du komma så
länge jag lever. Gärna skall jag bryta mitt bröd med dig, min gosse.
Och ett ord av Herren skall du alltid få med dig på vägen".
Evert var då femton år och gick på Latinläroverket där han i och för sig fick ganska bra betyg, men hans far lät honom sluta skolan då han blev underkänd i matematik. Han började gå i lära hos teatermålaren I.C. Andrésen på Stora Teatern och fick kvällslektioner på Valands målarskola, men där vantrivdes han. Den var full av intriger och svek, långt från de ideal han var van vid från sin barndomsö Vinga. Konsten och musiken fanns djupt rotad i släkten och mamman sjöng ofta och gärna i hemmet där folkvisorna och inte minst Bellmans visor sjöngs tillsammans. Everts farfars far hade faktiskt träffat Bellmans fru Lovisa på sin tid. Hans far var fyrmästare på ön och verkar ha varit en godhjärtat man som tog avstånd från den då vanligt förekommande barnagan.
"Mina föräldrar var gladlynta och humoristiskt lagda," skriver Evert, "musikaliska och naturälskande. De var arbetsamma, starka människor med goda nerver, kunniga, skickliga i allt som skulle göras. De såg också bra ut och var gästfria och snälla. De tillhörde den nästsista generationen av de européer som sjöng eller nynnade i arbetet."
De fick åtta pojkar och fem flickor. Mamma Julia kardade och spann och vävde barnens alla kläder och pappa Carl Gunnar var öns fyrmästare. De tio barnen från Vingas fyra familjer hade eget skolhus där Evert gick till han blev tretton år. Lärarinnan älskades av barnen och hon sjöng och lekte med dem och gjorde skolan till en glädjens ort på jorden.
1905 flyttade familjen till Kustens Varv i Göteborg efter att fadern blivit befordrad till överlots.
Ett par år senare stod Evert i Stora Allén under de blommande kastanjerna och väntade på sin pianolärare. Så snart han dök upp sprang Evert fram till honom och ropade: "Farbror Svensson, Farbror Svensson! Jag måste ha arton kronor, men pappa är inte hemma!"
Efter att ha fått låna pengarna packade han ner sina böcker, färglådor, lite kläder och ett par smörgåsar i en resväska och rymde sedan med nattåget till Stockholm. Där skulle han börja ett nytt liv, lämna det gamla bakom sig, fast besluten att söka in på Konstakademien. Det var en solig julimorgon 1907 när nattsnälltåget dök upp ur Södertunneln i ett moln av kolrök, ånga och gnistor.Han var sjutton år och det stora äventyret kunde börja!

Stockholm 1905
När Evert beskriver sina första intryck av Stockholm femtio år senare, med utsikt över Vasagatan från Centralens trappa, målar han upp en pittoresk sekelskftesbild. Hästdroskor for förbi med herrar i panamahattar och damer i vita blusar och parasoller. Grevliga ekipage med livréklädda kuskar och monokelprydda dragoner med vaxade mustascher och himmelsblå uniformer. Larmet från åkarkärrornas järnskodda hjul var öronbedövande och pilsnerflaskorna klirrade på bryggarvagnarna.
Han begav sig till Klara kyrkogård, där Svenska Akademien rest en minnesvård över Bellman, och beundrade Sergels relief av skalden. Uttröttad och hungrig plockade han fram sina smörgåsar och sockerdrickan och avnjöt sin frukost. Sedan lade han sig på bänken intill stenen och till fågelsång och surrande bin somnade han slutligen in. Några timmar senare väcktes han av en kaskprydd polis i långrock och sabel, som följde honom till Hotell Bellman på Klara Norra Kyrkogata inte långt därifrån. Så länge pengarna räckte hade han rummet på fjärde våningen som utgångspunkt för sin verksamhet. När pengarna tog slut fick han  övernatta i konstnärsvännernas ateljéer.

Han började umgås i kretsen av konstnärer som kusinen Mathias Taube, etablerad porträttmålare och Olle Thunman, som uppmuntrade och vägledde honom på konstens törnbeströdda stigar. Tillsammans vandrade de runt i Stockholmstrakten och tecknade och letade motiv för sina målningar. Något försagd sökte han sig till tidningsredaktionerna och försökte sälja teckningar och texter. En av dem som fattade tycke för honom på Dagens Nyheter var tidningsmannen och redaktören Beyron Carlsson, som vid ett tillfälle köpte Everts alla teckningar. Carlsson skickade ut honom på olika uppdrag för att rita och skriva och den 4 augusti 1907 fick han in en teckning över två spalter av Strömparterren i tidningen.Stockholms Dagblad anlitade honom ibland som vikarierande tecknare och senare också för skrivuppdrag. Därmed blev han illustratör och skribent i de ryktbara tidningskvarteren. Här fanns tryckerierna och tidningsredaktionerna i omedelbar närhet av Klara Kyrka. 1886 hade Aftonbladet uppfört sin byggnad i hörnet av Vattugatan och Klara västra kyrkogata och i samma kvarter låg Stockholmstidningen, Dagens Nyheter, Arbetaren och Tidningarnas Telegrambyrå och tidigare hade också Stockholms Dagblad legat där. Svenska Dagbladet byggde ut sin byggnad efter 1910-talet vid Karduansmakargatan och blev då det största tidningshuset. Här fanns krogarna och ölkaféerna och hit kom konstnärerna, författarna och poeterna, likt nattfjärilar som sökte sig till ljuset. De bodde på billiga hotell och pensionat. Många gick under i dessa hårda och torftiga miljöer, medan andra fann livskraft och inspiration i den konstnärliga gemenskapen. "Klara blev min mänskliga, min andliga tillflykt", skriver Taube. Slutligen tog han mod till sig, samlade ihop sina teckningar och gick ut till Waldermarsudde och visade upp dem för prins Eugen. Målarprinsen ansåg att Evert hade anlag och rekommenderade honom med en hälsning till direktören för Konstakademien Gustaf Cederström. När tiden kom för att söka inträde i skolan gick han dit med ett tjugotal teckningar i blyerts, krita, tusch och kol. I hallen möttes han av grekiska gipsavgjutningar och en lakej i försilvrat livré. Baron Cederström tog emot med vänstra handen på knävelborren och stirrade på honom med sina pepparbruna ögon.
Gustaf Cederström i ateljén
"- Vem fan har släppt in herrn?
- Det vet jag inte, svarade jag.
- Ni ser äventyrlig ut, sade Cederström. Vad har ni i portföljen?
- Teckningar, svarade jag.
- Målar ni också, frågade Cederström.
- Jag har ingen färg, svarade jag.
- Är ni fattig, frågade han.
Det uppstod en pinsam tystnad. Därefter sade jag:
- Jag uppfattar mig inte så.
- Det låter höra sig, herrn, det låter anständigt. Sitt ner! Tycker ni att Gustaf Cederström verkar fattig?
- Nej rik, svarade jag.
- Menar ni rikt begåvad som målare, frågade Cederström?
- Det anser jag mig inte kunna bedöma, svarade jag.
Replikerna började hagla och efter en halvtimme låg alla mina arbeten utströdda över golvet. Slutligen lyfte Cederström upp en teckning av en fura på Lidingön.
- Den här kommer herrn in i skolan på, sade han."
I en annan version av mötet har Taube berättat att Cederström antytt
att elaka rykten gått om den unge konstnären.
"- Jag har herrns adress. Vi får se. Om det blir garantier för ordning i herrns förhållanden så kan herrn bli elev om ett år. Adjö!"
Everts gudfruktiga släktingar hade underrrättat direktören om att han målat efter nakenmodell, vilket naturligtvis var otänkbart. Det var hans faster Tilly som kommit på visit till Mathias ateljé, han själv var utomlands och målade, och där mötts av den nakna kvinnan. Faster Tilly dånade och föll till golvet och när den hastigt påklädda modellen räcker henne ett glas vatten utbrister hon " vik hädan!". Ännu en omständighet som upprörde släkten var att han belånat en vapenring som tillhört hans farfars mor och dessutom sin kusins fiol. "- Mitt i allt detta elände står jag med den enda fattiga tröst, att jag handlat som jag gjort, nämligen lånat pengar, endast för att slippa svälta."
Everts far hade kontakt med sin bror Axel, som betalade ateljehyran åt Mathias, och de diskuterade den pinsamma situationen. Man övervägde till och med att låta hämta hem Evert med polis. Han hade gjort slut på Mathias förråd av skorpor, te och honung och handlarna på Östermalmstorg gav honom inte längre någon kredit. Han berättar i brev till modern att han inte ätit på flera dagar och att han drabbats av hallucinationer och svimmat. Han målar upp en scen från Feiths Café på Strandvägen som hämtat ur en av hans hungerhallucinationer:
"Jag gick in. Serveringen pågick till frukost. En fröken kände igen mig och hälsade vänligt, men samtidigt förskräckt av mitt ansiktsuttryck och frågade om jag hade "druckit". Jag brast i gråt av pur matthet. Efter en stund återkom flickan med härlig frukostbricka och satte fram mjölk, räkor, sallader, leverpastej, ost rädisor, ägg, kaffe med rostat bröd samt smör och apelsinmarmelad. När det var serverat såg sig flickan snabbt om, gick därefter helt nära intill mig och strök mig med handen över håret och kinden.
-Hoppas det skall smaka gott, sade hon. Börja försiktigt med mjölken!"

I sin dagbok från 1907 skriver han om hur den husville bohemen överlevde i naturen.
"Somnade slutligen under en ek. Låg i överrocken. Kläderna ordentlig upphängda på en lågt sittande gren. Det var ganska kallt. Tidigt på morgonen gick jag i överrocken ner till sjön bortom Blockhusudden och badade, tog sedan kläderna med mig ut till Kaknäs, hängde överrock och allt det andra till tork i solen. Tog gymnastik och sprang naken i terrängen ett par timmar. Fick se mitt livs första räv. Han satt alldeles still i en backe och tittade på mig när jag sprang förbi. Fick opp ett par harar. En tjäder lyfte med väldigt brak ur en tall, småfåglar flög hit och dit. Håller mig snygg och äter mig mätt på bär och morötter i konungens köksträdgård på Djurgården. Sover ibland hos bekanta på ateliergolv. Men det är bättre i skogen. På golven blir jag förkyld, får hosta och feber och kan inte arbeta. Min trötthet är obeskrivlig. Jag orkar knappast gå, så utmattad är jag, men har nu fått ett rum hos en skepparänka på Söder och kredit tills vidare. Adressen är poste restante. Beckers färghandel har givit mig en del material på kredit och Hultins konsthandel skall rama in och sälja mina arbeten."

Ibland fick han uppleva möten med litteraturens stora profiler då han stod och tecknade vid Norrbro eller Jacobs kyrka. Hjalmar Söderberg, Heidenstam och Bo Bergman passerade ofta och någon gång spatserade Strindberg förbi i pälskrage, "med uppstrukna mustascher och en överstes min under cylindern". Evert hade läst både Svarta Fanor och Röda Rummet och fann den store skriftställaren "glänsande och fasansfull". Men Strixredaktören Albert Engström inspirerade honom och sju år senare skulle han debutera i Strix. Dramatiska Teatern var under byggnad vid Nybroplan under den här tiden och den 18 februari 1908 invigdes den med Strindbergs Mäster Olof. Carl Larson och Carl Milles var engagerade i utsmyckningen. En augustikväll när Evert gick in och tittade på nybygget fick han syn på ett par bekanta högst uppe under taket på en arbetsställning. Det var professor Julius Kronberg som höll på att måla plafonden med sin dotter Matilda Jungstedt som modell. Hur det nu var lyckades Evert låna två kronor av professorn och det skulle finansiera hans första besök på Den Gyldene Freden. Dit kom artister och skeppare, tullare och lotsar. För nittio öre fick man ett stadigt mål mat och tre sorters brännvin fick man på köpet. Starkt öl kostade melan 12 och 14 öre. Den hungrige ynglingen steg över tröskeln till "Freden" denna augustidag och beställde en rikligt tilltagen portion pytt i panna med stekt ägg, sås och pickles, som han sköljde ner med öl och kaffe. Allt för en krona. Det måste ha varit en sällsam upplevelse att få smörja kråset på den gamla bellmankrogen under den annars så spartanska sommaren. Och tankarna har säkert flytt tillbaka till detta första besök, senare under alla år vid stambordet. Under hela denna sin första tid i Stockholm levde han annars under stor ovisshet huruvida han skulle lyckas förmå sin far att ge sitt tillstånd till ett års förberedande målarstudier, vilket var ett krav för att börja på Konstakademien. Utan pappans välsignelse skulle alla ansträngningar vara förgäves. Några pengar för att finansiera projektet lyckades Evert inte uppbringa och släkten var nog överens om att han skulle ge upp och resa hem igen och så fick det till slut bli.

Astri och Evert på promenad
Innan han lämnade Stockholm för att hälsa på en tid i föräldrahemmet i Göteborg på nyåret, fick han under ett besök på Nationalmuseum syn på den blott nioåriga Astri Bergman. Hon var där med sina föräldrar, hovkonstgjutaren Herman Bergman och hans hustru Mélen Thollf. "Där hon stod, med fru Mèlens hand i sin, var det ett litet barn jag såg, och min känsla för detta vackra barn var en skönhetskänsla och möjligen en faderlig känsla, men på intet sätt den blivande äkta mannens. Fjorton år senare förlovade vi oss på trappan till domkyrkan i Florens."

På våren återvände han på nytt till föräldrahemmet. Det började bli tid att söka in på Konstakademien och avsikten med besöket var nog att söka stöd till sina konstnärsplaner. I stället låter pappan honom välja mellan att studera på internatskola och att gå till sjöss. Även om det var med sorg i hjärtat som han tillfälligtvis lämnade konstnärsbanan, föll sig tanken på att välja sjön helt naturlig. Bröderna hade gjort samma val, liksom pappa Carl Gunnar. Samma kväll som Evert gick ombord som jungman på s/s Australic till Cape Town, Australien och Ceylon, bjöd pappan honom på genever till middagen och sa att han förstod att det var svårt att lämna konsten för grovarbetet på sjön. "Men tänk också att i avresans stund är allt det gamla glömt! Kom tillbaka hit, där du är älskad och där din bädd står redd och bordet dukat så länge vi finns i livet, Julia och jag."
Han fick börja som kollämpare och eldare vid pannan i fyrtio graders värme. "Konsten och havet tävlade över mina ungdomsår" skriver Evert. När man tänker på hur illa tillvaron hade behandlat den unge konstnären i Stockholm den första tiden, är det inte konstigt att han lät sig övertalas att gå till sjöss. Han beskriver det som en lättnad att få slita i kolboxarna och på elddurken tills han stupade i sitt anletes svett. Det var ett obeskrivligt hårt arbete, men han slapp hunger och kyla och den malande ovissheten. Hans sjömansvisor vittnar inte precis om den råa umgängestonen ombord med brutala slagsmål och med ett slags avlatsväsen där de yngre tvingades bjuda de äldre iland på öl och whisky för att undvika motsättningar. Hans tro på kulturmänniskan fick sig en törn. "Svensken ombord är lika fientlig mot förfining som mot depravation. Med plumpa skämt och flatskratt är han hemmastadd och trivs bäst därmed", skrev Evert.

I juli 1909 var han tillbaka i Stockholm och konstnärslivet kunde börja på nytt.
Stegen gick till pantlånaren på Klarabergsgatan där han för femton kronor belånade en grön homespunkostym som han köpt på Queen Street i Cardiff.  Det är inte svårt att tänka sig konstnärerna i Klara vid den här tiden i lätt slitna kläder, inåtvänd blick och på ständig jakt efter ett uppdrag att mätta magen med. Inget kunde vara mer felaktigt, åtminstone vad gällande utstyrseln. Visserligen var ett mättande mål mat om dagen långt ifrån en självklarhet, men Evert beskriver sig vid nitton års ålder som en kvalificerad klädsnobb. Hans grå flanellbyxor var från London och cheviotkavajen hade en blomma i knapphålet, skorna från Paris. Så tog han sig ut när han gjorde entré samma dag på vad han kallade ”artisternas automatrestaurant” i hörnet av Drottninggatan för att träffa ”1909 års män”. Ett par år tidigare hade ett antal konstnärer bildat en grupp som kallade sig ”De unga”. I den ingick bla Isaac Grünewald, Tor Bjurström, Birger Simonsson och Sigfrid Ullman. Gruppen ville stå för det nya inom konsten och många av medlemmarna var stridbara. Just 1909 arrangerade de en epokgörande utställning i huvudstaden och de medlemmar som medverkade på denna brukar kallas 1909 års män. Den med Taube jämnårige Grünewald var vid denna tid tjugo år och intog redan en position som den ledande företrädaren för den svenska moderna konsten. Evert verkar ha känt ett starkt släktskap med den livsbejakande vitalitet som denne unge konstnär gav uttryck för och ger en talande ögonblicksbild av honom från artistrestaurangen samma dag: ”där stod Isaac Grünewald på en stol och spelade fiol. Isaac var på den tiden rent fantastisk att skåda, en levande protest mot allt som kunde kallas vanligt. Hans huvud föreföll att vara minst en gång för stort, men inte nog med det, han försökte få det att se ändå större ut och hade därför lagt sig till med en jätteman. Hans blåsvarta hår hängde ner över axlarna och skuldrorna och ibland när han gned sin fiol riste han på huvudet så att håret kom i romantisk svallning á la Liszt.”
Samma dag som han besökt pantlånaren förärade han också ”Kronprinsen” på Drottninggatan ett besök och superade för 1 kr. och 50 öre. Där satt redan  Klaras två mest distingerade klädsnobbar, ”Söndags-Nisses” redaktör Hasse Zetterström och Beyron Carlsson.

Kronprinsen på Drottninggatan
Med allt större hål i kassan blev bostadsfrågan återigen ett akut problem som pockade på en snar lösning. Ibland tog han in på Hotel de Suède på Drottninggatan, när han inte bodde på Stora Rosenbad. Han fick höra att Posseska Palatset i Kungsträdgården skulle rivas och stod tomt så när som på “den gamle parismålaren” Otto Holmström. Här slog sig nu Taube ner tillsammans med sin konstnärsvän och hela palatset var deras utom översta våningen, som var riven. Allt eftersom våningarna revs flyttade de nedåt i huset, tills endast bottenvåningen stod kvar. I den grönskande omgivningen hördes musik från militärorkestrar och genom fönstret kunde de samtala med aktriserna på den gamla Dramatiska Teatern. Holmström producerade skämtteckningar på löpande band, som Evert sålde i Klarakvarteren till framför allt Hasse Z. och Strix. Lönen bestod av sänglinne, tvätt och korv och rågsiktskaka varannan dag. Han fick också undervisning i teckning. Det ligger inte så lite av ett konstnärsromantiskt skimmer över denna tid, men palatslivet bjöd också på en del vardagliga olägenheter. En vän berättade att när han en dag uppsökte Evert, fick han höra att denne gått till Liljansskogen eftersom palatset saknade toaletter.
En höstdag då Evert gick till en blomsterhandel på Wasagatan för att inhandla en blomma till knapphålet, mötte han professor Cederström i sällskap med farbrodern Carl-Evert Taube, slottsfogden på Stockholms slott. Nu tog Cederström upp frågan om ett lån för att finansiera Everts Akademistudier. “Men varken Carl-Evert Taube eller hans mågar, miljonärerna Aronowitch och Kyhlberger brydde sig det minsta om vad Cederström tyckte. Däremot blev jag vän med allihop, även fruarna och barnen och vänskapen har stått sig i alla år.”
Samvaron med Holmström, som varat hela sommaren, fick ett plötsligt slut efter att han bjudits på middag med en flaska Medoc på Sveasalen. De tog farväl och Evert lämnades åt sitt öde i Posseska Palatset. Besparingarna var slut och hungern började tära svårt på krafterna och det enda som återstod var att åter igen gå till sjöss. Han tillbringade en stor del av vintern i London och våren 1910 stegade han in på sjömanskontoret för att söka jobb. Där stötte han på sin gamle vän Karl-Alfred Bolin som hade en storvuxen man vid namn Fritiof Andersson i sällskap. De tre fick hyra på Princess of Wales och efter en av de mest äventyrsfyllda resorna han nånsin gjort anlände de slutligen till Buenos Aires.
I Argentina kom Evert att få uppleva det verkligt stora äventyret. I juli 1920 fick han anställning som assistent åt högste chefen för kanalbyggena på det väldiga Pampas. Han lärde sig italienska och spanska och att sitta säkert i sadeln. Musiken kom in i hans liv på allvar. “Jag håller mig nu med gitarr och sjunger ofta duett med en tysk ingenjör. Folket här i landet är visserligen musikaliskt på sitt vis: hanterar guitarren överlägset och sjunger smäktande fönsterserenader som alltid handla om turturduvor, rosenvingar, stjärneögon och ´passion´ och allt det där är mycket vackert. Men att sjunga duett, att ´sekundera´ och mullra i basen som vi nordbor, det förstår kreolerna inte.“  Han tycks ha funnit sig väl tillrätta i landet och blev till och med argentinsk medborgare. Evert skulle stanna i fem år innan han lämnade Argentina för att resa hem till Sverige igen. Även om det dröjde fick han senare god avsättning för livet i Buenos Aires och på Pampas i prosaböcker, visor och målningar.
Det officiella motivet för att resa hem var att han skulle göra sin militärtjänst, då första världskriget hade brutit ut, men väl hemma i Göteborg fick han vänta på att göra sin exercis. En höstdag 1915 reste han upp tll Stockholm med sina penslar och ritstift i bagaget och hyrde in sig i en vindskupa på Skeppargatan. Han började måla för sin gamle lärare från Valands Målarskola, som flyttat till Stockholm och undervisade i lokaler på Odengatan. Målarinnan Ise Morssing hade ateljé på Strandvägen där Evert tog privatlektioner i kroki. Så tog kampen om att etablera sig som konstnär fart igen och det var under den här tiden som han lärde känna Albert Engström. Nu öppnade sig nya möjligheter och så blev han inbjuden att fira jul med familjen Engström vars gästfrihet var känd långt utanför Sveriges gränser. “På väg att fira jul hos Albert Engström i Grisslehamn! Kunde en son av nittiotalet nå högre i sina drömmar om ära och fröjd” (Evert Taubes bästa,1937)
På själva julaftonen lyckades Engström förhindra att Evert hämtades av polisen till militärarresten i Karlskrona. Han hade fått uppskov från kavalleriet, men hade samtidigt civil sjöfartsbok vilket amiral Lagercrantz ansåg band honom till flottan. Allt annat var förräderi. Tack vare Engströms telefonkontakter kom under kvällen en kontraorder där Evert befalldes att utan bevakning ta sig till Karlskrona i februari 1916. Så var julhelgen räddad.
Efter tretton månader i Marinen som prickskytt, avståndsmätare för stridsmärs och kartritare, hemförlovades Evert i mars 1917.  Mot slutet tjänstgjorde han i Långa Raden på Skeppsholmen som assistent till skjutskolans utredning och som postmästare på Andra kompaniet. Engström var mycket populär i Sverige på den här tiden och Evert var en av hans beundrare. Till Engströms stora umgängeskrets hörde många av Nordens mest kända namn inom konst, musik och litteratur. Carl Larsson, Zorn och Liljefors, Karlfeldt, Hamsun, Fröding och Heidenstam och inom musiken finner man namn som Sibelius. Genom sin mentor, som Engström skulle bli, fick Evert möjlighet att lära känna många av de stora namnen i denna celebra skara. På nyårsaftonen kunde man i Grisslehamn fira förlovningen mellan Evert och Engströms äldsta dotter Malin. När Evert och Malin vid ett senare tillfälle blir bjudna på Operakällaren av Albert tillsammans med Konstakademiens Gustaf Cederström, stod det klart för den unge konstnären att han på allvar var på väg in i Stockholms kulturliv. Senare samma kväll träffade de  Cederströms släkting, den mytomspunne “flygbaronen” Carl Cederström, på Travvellers Club, som var ett av dåtida Stockholms populäraste träffpunkter. Engström tog Evert under sina vingars beskydd och man kan säga att han tog vid där Olof Thunman slutat. Det förefaller som de hyst en djup ömsesidig respekt för varandra. Engström var författare och konstnär, han var populär och respekterad  med god ekonomi och 1919 blev han ledamot av Konstakademien. Tre år senare blev  invald i Svenska Akademien på stol nummer 18 och efter ytterligare några år professor i teckning vid Konsthögskolan. Han var tjugo år äldre än Evert och kanske var det delvis tack vare åldersskillnaden som han fattade en så stark sympati för den unge målmedvetne adepten. De satt ofta och arbetade i var sitt rum i Engströms hus uppe i Roslagen, för att i samband med måltiderna diskutera, jämföra och slå i böcker. 1916 får han in sin första berättelse i  Strix och av sju stycken som han lyckas sälja detta år är det i Engströms tidning som flertalet av dem publiceras. När han vistades i Stockholm använde sig Engström av Hotell D`Angleterre, i hörnet av Drottninggatan och Fredsgatan i Klara, som bas för sin verksamhet. Då satt han på sitt rum och arbetade frenetiskt medan sättarpojkar och redaktionsbud, som kryssade mellan pappersarken som låg i drivor på golvet, kom och gick.
Efter ett besök i USA kom han tillbaka till Klara vårvintern 1917 och Evert och Engström började umgås flitigt på hotellet. De satt vid var sitt bord på rummet och arbetade. Engström brukade ringa och sälja Everts artiklar för upp till 120 kronor och lärjungen uppsökte privatsamlare och sålde i sin tur Engströms original för mer än det dubbla priset. De fick ofta besök av Erik Axel Karlfeldt, klädd i cylinderhatt och persianpäls. Vid ett tillfälle låg Evert och sov på hotellrummets divan i sin permissionsuniform med tillhörande lackskor, som faktiskt var en del av flottans uniform på den tiden. Engström låg i sängen och drack morgonthé. Plötsligt vaknade Evert av att någon tog tag i hans ena fot. Till sin förvåning såg han att det var Svenska Akademien ständige sekreterare som höll på att snöra av honom skorna. När han tagit av Evert skorna vände han sig till Engström och sa: “Att sova i lackskor är mot naturen. Ja, till och med sandaler bör man ta av sig när man vilar. Det gjorde redan Alexander den store för att inte tala om apostlarna och Den helige Franciscus. När Kristus lade sig till bords för att äta, inte sova, men äta, tog han av sig sandalerna och kvinnorna smorde hans fötter med olivolja och torkade dem med sina lockar. Nu andas dina fötter, matros!” (Klara och jag, 1957) Det var hans första möte med Karlfeldt.
Nils Ferlin
Han berättar också om sitt första möte med två av klarabohemernas mest namnkunniga profiler. “I Klara träffade jag också första gången Nils Ferlin och Uno Eng, dessa båda verkligt särpräglade författare - den lakoniske, besynnerlige, frusne men ändå glödande poeten Ferlin, medeltidsmannen som blivit född sjuhundra år för sent men ändå är före sin tid,  den mitt i vårt stora svenska språkförfall utstuderat etymologiske språkkonstnären Uno Eng. Vilka profiler! Ferlin och Uno Eng kunde efter utseendet vara  kardinaler i verkligheten och harlekiner i en Commedia. Ferlin en lång, gymnastisk, glödande harlekin, Uno Eng en kort, statisk, med blicken, den kisande blicken, hos en tragiker som beslutat att inte begå självmord och som i gengäld blivit berömd.”(Klara och jag, 1957)
Tiden i Klara måste ha varit av stor betydelse för Evert, inte minst för de många vänskapsband som han knöt här. Många av dem han mötte blev vänner för livet.

måndag 27 december 2010

Lars Wivallius - Skald och äventyrare

Örebro slott
Det är inte svårt att förstå varför 1600-talsskalder som Wivallius och Lucidor har fascinerat människor under århundradenas gång. Mytbildningen kring dessa två begåvade poeter och visdiktare var en realitet redan under deras livstid och har sedan fortsatt ända in i vår tid. Inte minst har andra skalder, författare och kulturhistoriker inspirerats av deras diktning och levnadsöden. Man har inte alltid varit så nogräknad när det gäller sanningshalten i vad som skrivits om dessa två barockgenier, men entusiasmen har varit stor. Under sin samtid räknade man de två skalderna som stora original och deras popularitet var stor. Säkert är tex Wivallius unik i svensk litteraturhistoria genom sitt våghalsiga och ibland livsfarliga leverne där han gång efter annan utmanade ödet. Han dömdes till döden vid minst ett tillfälle och satt i fängelse upprepade gånger, i Tyskland, Danmark, Sverige och Finland under åtminstone tio till tolv år, och att han överlevde fängelsetiden måste ses som ett under. Många av hans bevarade dikter är skrivna i fängelse och det är väl troligt att denna skrivarådra blev hans räddning. Georg Stiernhielm gjorde anspråk på att först med honom diktade sånggudinnorna på svenska och han kallas också "den svenska skaldekonstens fader". Man glömmer i sammanhanget att nämna att han inte började dikta på svenska förrän på 1640-talet. Vid den tiden hade Wivallius redan skrivit in sig i den svenska lyriken som en av de riktigt stora. Det vore mer följdriktigt att titeln tillföll honom, men det är mindre viktigt. Också jag har naturligtvis blivit inspirerad och tänker skriva en del artiklar om Wivallius och Lucidor på min blogg och varför inte börja från början.

En halvmil norr om Örebro låg i tidigt 1600-tal byn Wivalla som bestod av tre gårdar. I en av dessa gårdar bodde Sven Larsson, som var fogde på Örebro slott, med sin hustru Elisabeth. De fick fyra söner och tre döttrar och sonen Lars föddes 1605. Han skulle med tiden bli en av Sveriges mest betydande skalder och till Wivalla skulle han som vuxen återvända många gånger, ofta på flykt undan danska soldater och sina egna landsmän.

Jacob Rudbeckius
Teckning av Lars Wivallius
Redan vid sex års ålder sattes han i Örebro skola, en förfallen byggnad med ett till hälften instörtat tak.  Han fick lämna hemmet halv fem om morgonen för att hinna i tid till morgonbönen.  Därefter började en tolv timmars skoldag, med tre timmars rast, i herrans tukt och förmaning. All undervisning sköttes på latin och om eleverna inte uteslutande höll sig till detta språk straffades de strängt. Skolan hade ett mycket högt anseende och från år 1615 var den lärde Jacob Rudbeckius dess rektor, som själv varit elev vid skolan som ung. I denna miljö fick Wivallius sina grundläggande kunskaper i språk, men också i sång, musik och teaterspel som var återkommande inslag i skolgången. Där härdades han också inför de våghalsiga och ofta livsfarliga strapatser som senare skulle bli hans livsluft under ett antal år.

I maj 1624 skrev Wivallius in sig som student vid Uppsala universitet under sitt latiniserade namn Laurentius Suenonis Wivallius. Han var en klar studiebegåvning, men den instängda universitetsmiljön gjorde honom rastlös och en bit in på 1625 stod det klart att han skulle lämna universitetet och resa ut i Europa för att studera språk.
Vid den här tiden var Wivallius redan en driven diktare och det finns ett griftekväde bevarat som han skrev över en studiekamrat, den blott artonårige Johannes Nicolai Sidenius, som en natt dog av giftigt os under sin sömn. En femton verser lång monolog över livets förgänglighet skriven på svenska.

Ett hastigt bud att färdas hän
kom min själ nu tillhanda
till sitt fädernesland igen
från all sorg
nöd och vånda.
Ja, dödsens band
min kropp och and
nu hastigt måtte skilja.
Ack, vänner kär
det måste här
allt ske efter Guds vilja.


Att ge sig ut på resa i Europa som ung student var ett stort äventyr, men utan reskassa skulle han inte komma långt. Hans samvete förbjöd honom att tigga eller röva sig fram och något arbete som kunde finansiera resorna hade han inte lärt sig. En hög ståndsperson tvingades ofta utge sig för att vara enklare än han var för att inte falla offer för ogärningsmän eller rövare på sina resor, och en bonde fick ofta, för att bli väl bemött, klä sig i herremanskläder. Man säger i ett gammalt ordstäv, menar Wivallius: Man kan ljuga, men aldrig stjäla sig genom ett land. Ibland måste man vara herreman, ibland bonde. En adelsman på resande fot kunde enligt tidens sed låna sig fram då kassan sinade och sedan betala tillbaka skulden vid hemkomsten. För att få tillgång till adelspalatsen och möjlighet att briljera i högtstående sällskap tog Wivallius därför en passande titel och ett släktnamn med makt och gamla anor. Tidigt på våren anträdde han sin resa utan en daler på fickan men vid gott mod och som friherre Erik Gyllenstierna. Här gjorde alltså Gyllenstiernasläkten oväntat entré i den svenska litteraturhistorien och skulle återkomma vid åtskilliga tillfällen under en stor del av 1600-talet i olika litterära och vidhängande rättsliga sammanhang, något som man med säkerhet helst velat slippa.

Fem år skulle han komma att vistas på den europeiska kontinenten. Han var en utsökt sällskapsmänniska med många talanger på sin repertoar, vilket gjorde det möjligt för honom att för det mesta leva på kredit och andras gästfrihet. Wivallius fiender menade att han måste stå i personligt förbund med Djävulen eftersom han genom sin charm med lätthet kunde dupera vem som helst. Han blev med tiden en god dansör, en utmärkt fäktare och en begåvad tecknare som gjorde uppskattade porträtt av höga herrar. Den mycket språkbegåvade fogdesonen Wivallius hade ännu en sträng på sin lyra -  han diktade, och där var han näst intill ojämförlig.

torsdag 16 december 2010

Olaus Petri

Olaus Petri var en av svenskt 1500-tals märkligaste och mest betydande personligheter. Han föddes 1493 i Örebro och kom att studera i Wittenberg åren 1516-18. Vid stadens universitet  undervisade professorerna Luther och Melanchton och där inledde Luther reformationen 1517. Samma år spikade han upp sina teser på slottskyrkans port och under sina predikningar och sina föreläsningar vid universitetet  tog han upp kampen mot klosterväsendet, avlatshandeln och helgondyrkan.
När magister Olaus så återvände till Strängnäs, anställdes han som sekreterare åt biskop Mattias. 1520, samma år som Olaus diakonvigdes,  tog biskopen med sig honom till Stockholm och Kristian II:s kröning den 4 november i Storkyrkan. Därpå följde en tre dagar lång kröningsfest på slottet och vid middagstiden den tredje dagen “just på den tiden de vore som lustigast“, stängde vakterna portarna till slottet. I stora slottssalen begärde nu Gustav Trolle inför kungen fullgod ersättning för allt ont Sten Sture och hans förtrogna åsamkat honom. En kyrklig domstol fann dagen efter att de anklagade gjort sig skyldiga till kätteri. Vid middagstiden den 8 november inleddes Stockholms blodbad på Stortorget dit biskopar, adelsmän och borgare fördes från slottet. Först halshöggs biskop Mattias med svärd. Därefter var det biskop Vincents tur. Sammantaget avrättades uppskattningsvis minst 82 personer, enligt den ansvarige bödeln Jörgen Homuth, i vad man menar var ett försök att utplåna Sturepartiet. Olaus bevittnade blodbadet och skrev senare om den skakande upplevelsen i sin svenska krönika.

“Då nu borgarna så avhuggna vore, blevo alla deras nycklar tagna ifrån deras hustrur, och blev deras guld, silver, penningar och alla bästa varor uttagna, såsom förbrutet gods, ändå att ingen dom var där föregången, och hustrurna skulle då behålla husen på sin part. Sedan denna första avhuggning skedd var, blevo många sedan avhuggna ibland vilka var Olof Walram och Erland Esbjörnsson. Men de som på stora torget i galgen dag från dag hängde blevo, visste man rätteligen intet tal uppå, ty galgen var ofta full och sällan tom. Och de som blevo hängde, vore mest herremäns tjänare. Var ock därtill kommit att man icke ens måtte spörja efter vad den eller de hade gjort utan var då allmänt konungens rätt: Han skall hänga. Därför fors där också ofta så hastigt med, att en part blevo upphängde med stövlar och sporrar som de kommo inridandes i staden.Så att strax av hästen och i galgen. Det ganska gräsligt var.”

Blodbadsplanschen
Biskop Vincent från Skara halshuggs

1524 utnämnde Gustav Vasa honom till Stockholms stadssekreterare, en syssla han omväxlande skötte med att predika i Storkyrkan. Olaus Petri och Laurentius Andreae hade redan tidigare lärt känna varandra i Strängnäs. Olaus hade blivit rekommenderad till stadssekreterare av Laurentius, som nu var kungens kansler, men i första hand var det som predikant han kallats till huvudstaden. “Olov i korgen” vann snart många anhängare genom sina predikningar och på denna grund utvecklades reformationen i Sverige med Stockholm som utgångspunkt.
Det väckte stort uppseende 1525 när Olaus bröt mot plikten att leva i celibat och gifte sig med Kristina, dotter till en borgaränka. Då biskop Brask klagade hos kung Gustav, gav denne sin välsignelse till äktenskapet. Troligen hölls den första mässan på svenska vid Olaus Petris bröllop.

I Söderköping spred Brask sin propaganda mot de stockholmska lutheranerna från sitt tryckeri och skrifter i samma anda spreds från domkyrkotryckeriet i Uppsala. Gustav Vasas fogdar beslagtog tryckeriinstrumenten  och flyttade dem till Själagården inte långt från slottet, där det första kungliga tryckeriet öppnade 1526.
“Om Djäfvulens frestelse”  var den första bok som trycktes i Sverige och det gjordes 1495. Nitton år senare kom den andra boken “Ars Moriendi” i trycket och året 1515 trycktes tre häften på sammanlagt 22 sidor. Två skrifter kom 1523 och två år senare kom en skrift. Detta var hela den svenska tryckta litteraturen när Olaus Petris författarskap tog sin början och det tog honom endast fyra år att själv producera lika många volymer. Hans litterära verksamhet var mycket omfattande och i en lång rad skrifter riktades udden mot katolicismen. Som rättsfilosof  är  “Domareregler”  hans mest kända juridiska verk som fortfarande ingår i Sveriges rikes lag. 1550 skrev han “Tobie Commedia”, ett bibeldrama på vers, som blev det första svenskspråkiga dramatiska verket.
Sin historiesyn redogör han för i “En Svensk Krönika”, där han behandlar Sveriges historia fram till blodbadet 1520. Kung Gustav önskade en krönika där hans egen kungagärning förhärligades, men Olaus skrev istället en krönika efter eget huvud som i hög grad misshagade kungen.
När det optiska fenomenet med vädersolar syntes under några timmar över Stockholm den 20 april 1535, beställde Olaus en målning som dokumenterade detta. I centrum ligger Storkyrkan och bakom denna hukar slottet Tre Kronor. Olaus menade att fenomenet var en varning från gud till överheten för deras maktmissbruk. Målningen, som provocerade kungen, hängde han upp i Storkyrkan där den hänger ännu, eller åtminstone en 1600-talskopia, och den .

Vädersolstavlan 1535 beställd av Olaus Petri

Förhållandet mellan kungen och Olaus Petri blev med tiden allt sämre. Redan 1528 när Gustav kröntes till kung strök Olaus under kungens plikter mot folket i sin kröningspredikan: “Gud har skickat konungen för folkets skull, och icke folket för konungens”. Olaus var en orädd kritiker av överhetens maktfullkomlighet och brister. Motsättningen kulminerade 1539 då han anklagas för högförräderi och döms till döden. Under biktens insegel hade han underlåtit att avslöja stämplingar mot kungen i den så kallade krutkonspirationen. Domen omvandlades till böter och han slapp dödsstraffet genom att lösa sig med 500 ungerska gyllen, vilket var en mycket stor summa.
Gustav Vasa återupprättade ganska snart Olaus Petri, som 1543 utnämndes till kyrkoherde i Stockholms Storkyrka där han verkade till sin död 19 april 1552. Han ligger begraven under kyrkans predikstol.
Hans 300 sidor långa svenska krönika lät kung Gustav beslagta och förstöra, men den förekom i ett flertal avskrifter och gavs slutligen ut först 1818.

tisdag 7 december 2010

Min blogg

Nu har jag kommit igång med min blogg!
Jag är lite av en mångsysslare när det gäller kultur och det kommer kanske att märkas i mina artiklar.
Under de snart femtio år som jag varit verksam inom musiken, i huvudsak som trubadur, har det hela ibland känts lite enahanda. Det har gjort att jag också sökt mig till andra verksamheter jag varit intresserad av, som litteratur och historia.
Vid sidan av musiken har jag de senaste tjugo åren också arbetat med historiska och litterära stadsvandringar i Stockholm. Det har därtill blivit lite bokskrivande.
Man kan känna att en del händelser är historia redan när de inträffar, medan annat är mer svårgripbart just för stunden och kan förstås bara i ett längre tidsperspektiv. Så har det varit sedan urminnes tider.
Historia har med identitet att göra. Ens egen och vår gemensamma.
Jag tänker skriva lite om historia i bloggen och om intressanta människor. En del av dem har jag mött. Om lyriken och musiken och om att skapa, vilket jag kan försäkra inte alltid är så enkelt som det verkar.