söndag 21 januari 2018

Carl Michael Bellman - Del 2 (2) Den mytomspunne vismästaren.

Visdiktaren

Fredmans sånger och epistlar.

Våren 1770 skrev Bellman sin första epistel och inom ett halvår hade han fullbordat 25 stycken. Det här året flyttade han in i huset på Urvädersgränd 3 på Södermalm. Där uppe på berget skulle han bo kvar till 1774 och det blev en mycket produktiv period i hans liv. Här föddes idén att ge ut 100 epistlar med musik och i mitten av februari 1772 låg ytterligare 25 visor i projektet klara. Skalden arbetade med epistlarna under en tjugoårsperiod och Jean Fredman gjordes till visornas huvudperson. Jean eller Johan Fredrik Fredman föddes 1712 eller 1713 i Stockholm och avled 9 maj 1767 i samma stad. Han hade varit en ansedd hovurmakare en gång i tiden, men när han dog var han allmänt känd som en av huvudstadens mest nedsupna medborgare. Bellman var då 27 år och kunde inte motstå frestelsen att skriva en visa om denne människospillra. Han kallade visan för Fredmans begravning och den skulle senare namnges som Fredmans Sång N:o 26. I tredje versen karaktäriseras den bortgångne i några få penndrag:



Fredman levde och dog!
Jean Fredman -  Pehr Hilleström
Bröder alla 
Vi kunna kalla 
Hans själ ett urverk, hans kropp en krog.
Vår levnad är kort, 
Bäst vi rusta 
Och oss förlusta 
Så kommer döden och tar oss bort. 
Stå stilla vid en sida, 
Och lät processen skrida. 
Här i världen är mycken harm, 
Trompeterna blåsa.
 Min granne styrk ditt mod, 
Värm din blod.

Då ingen källa till melodin har hittats kan den mycket väl vara en egen komposition. Efter att ha ägnat sig åt att parodiera Gamla Testamentet övergick Bellman till att använda samma teknik gällande Nya Testamentet. Där helgonförklaras den försupne urmakaren och i Epistel n:o 2 slås två heliga ting fast: Flickan och flaskan!

Supa, dricka,
Och ha sin flicka,
Är vad Sankte Fredman lär.

Fredman hade haft sin urmakarverkstad i Bergstrahlska huset i flygeln mot Stora Gråmunkegränd, ett stenkast från Riddarhuset. Efter att ha genomlidit ett dramatiskt och omtalat äktenskap med den ärbara och välbeställda änkan Katarina Lindberg, började Fredmans stjärna sitt fall mot katastrofen. När Bellman på allvar började dikta om honom var Fredman redan död, men hade länge dessförinnan varit "namnkunnig urmakare i Stockholm, utan ur, verkstad och förlag".


Bergstrahlska huset

Det blev till slut 82 epistlar som efter många svårigheter äntligen kom ut 1790 och året därpå 65 sånger genom förläggaren och musikern Olof Åhlströms försorg. I redigeringsarbetet av den litterära delen ingick ett team av ansedda skalder, däribland Johan Henric Kellgren. I redigeringen tog man bort satiriska delar av visor som kunde stöta sig med den  kyrkliga censuren. Bellman kunde vara mycket vass i sina formuleringar om kyrkans fäder när han ville och ett bra exempel på det är en vers ur Epistel N:o 63, "Fader Bergström stäm upp och klinga."

  1. Joseph Martin Kraus



Stöt i hornet, vänd det åt gatan,

Vinka in den förklädda Satan,

Den bemantlade Leviatan

Med en herdes namn!

In i gränden står han och lurar

Efter valthorn och jungfruburar,

Breder kappan mot plank och murar,
Söker Pafos hamn.
Paulus himlar och ler och drömmer;
Nästa Söndag han mig fördömer,
Som min Iris så ömt berömmer
Och vill dö i hennes famn.
Lät oss vara glada,
Movitz, gör som påven, kör dem ut!
De gör mera skada
Än som eld och krut.
Basfioler bullra,
Tagom alla nu i ring i ring.
Lät Magistern kullra,
Det gör ingenting!
Lät oss rusta tills solen glimmar,
Prisa värdar och glada timmar,
Fröja dansar och Backus stimmar
Hela världen kring.

Sommaren 1773 hade en präst anmält Bellman för en dikt till Stockholms konsistorium. Det resulterade i att han kallades upp till Justitiekanslerämbetet, men justitiekanslern uppmanade honom blott att undvika att reta upp prästerskapet med sina visor i fortsättningen. Några månader senare skrev han ändå versen till Fader Bergström, vilken senare i redigeringen bedömdes som alltför riskabel för utgivningen. Martin Kraus deltog troligtvis i den musikaliska granskningen. Kraus var hovkapellmästare vid Kungliga Operan, musiker och tonsättare och nära vän till Bellman. Epistlarna och sångerna anses vara skaldens huvudverk och räknas som något av det mest omistliga i Sveriges litterära/musikaliska kulturarv. 

För att kunna förstå Bellmans genialitet och genomslagskraft bör man se honom  i det sammanhang där han hade sina rötter. Sedd i ljuset av det genetiska arvet hade han ett påbrå med litterärt och musikaliskt begåvade förfäder som säkert spelade en viktig roll i hans konstnärliga utveckling. Undervisningen han fick som ung återkom han själv till i vuxen ålder, där han i tacksamhet framhäver sin lärares kvaliteter: " waldes till Informator Ett genie wid namn Clas Ludvig Ennes; hwilken genom mig befordrades hos Salig Kungen". Av Ennes fick Bellman också lära sig spela på cister, ett stränginstrument i lutafamiljen, som han med tiden blev mycket skicklig på att hantera. 


 M. P. Krafts cister
(”Bellmans lut
a”)
Ser man Bellman ur ett internationellt perspektiv måste man leta sig tillbaka till fransk medeltid och 1430-talets Paris för att kunna få en uppfattning om den litterära tradition han verkade i. Då föddes nämligen den franske poeten François Villon (ca 1431 - och försvann  1463), som vi idag betraktar som en av världslitteraturens mest geniale och märkligaste gestalter. I hans diktning får man möta prostituerade och sutenörer, tjuvar och mördare som levde sina liv i samhällets utkant på bordeller och ljusskygga tavernor.

 Går man sedan till tidigt svenskt 1600-tal hittar vi skalden Lars Wivallius (1605 - 1669) vars livshistoria i mångt och mycket påminner om Villons. De var båda kriminella, satt upprepade gånger i fängelse och dömdes till döden, straff som de lyckades undkomma med blotta förskräckelsen. De hade vassa och vågade diktarpennor som de brukade väl, inte minst då nöden var som störst. Likheterna är slående, men medan Wivallius slutade som auditör i Kungliga Hovregementet, en domarebefattning, förvisades Villon från Paris utan att lämna ett spår efter sig. Lasse Lucidor (1638 - 1674) var samtida med Wivallius, men inte alls kriminell. Trots detta hamnade han i fängelse för satirdikten Giljare Kval och höll på att mista huvudet, men vann en långdragen rättegångsprocess mot Conrad Gyllenstierna, en av Sveriges mäktigaste män.


François Villon

När frihetstidens Bellman kommer in i bilden är det en poet av delvis
annat slag vi får möta. Det är som om Villons sånger och ballader, Wivallius klagovisor, frihetssånger och naturlyrik och inte minst Lucidors dryckesvisor, satirer och psalmer föds på nytt i en och samma diktare. Men Bellman var inte bara en genial diktare, han var också en omvittnat skicklig musiker. Till sina visor använde han sig av musik av olika slag, som han sedan improviserade kring och gjorde till sin egen. I epistel N:o 12, Elegi över slagsmålet på Gröna Lund, har han t.ex. använt sig av musiken till Acis and Galathea, en pastoralopera av Händel. Också J.S. Bach tycks ha hört till hans favoritkompositörer och i epistel N:o 67, Till mutter på Tuppen, har han tydligt varit inspirerad av Brandenburgkonsert N:o 3 - Allegro. Dansvisor och folkvisor, opera och klassisk musik blev ett stilgrepp i hans visor, men troligen komponerade han också en hel del musik själv. 

Om en mästare ska koras inom den litterära visan faller  ljuset naturligtvis på Bellman, men han är samtidigt en länk bland många stora diktare i den litterära vistraditionen. I dag lever Fredman, Ulla Winblad, Eric Norström, Mollberg och Movitz förvillande nog som litterära  gestalter, men en gång levde de i sinnevärlden i Stockholms 1700-tal vid sidan av sin skapare poeten Bellman.

Bellman röker - Tobias Sergel

1771 utnämndes han till notarie i bondeståndet och 1775 gav Gustaf III honom i sin nåder 100 speciedaler i årligt underhåll. Ytterligare några år senare fick han   slutligen 1776 en tjänst som sekreterare i Kungliga Nummerlotteriet, en anställning som gav honom 1 000 daler silvermynt i årslön, en befattning som han behöll livet ut. Senare samma år utnämndes han till kunglig hovsekreterare. I sin karriär nådde han höjderna, men som konstnär brottades han med ständiga bekymmer. Hans fru Lovisa och de fyra barnen delade både hans sorger och framgångar och naturligtvis hans ekonomiska avgrund. Slutet på hans levnad var svår med tio veckor i slottshäktet, tuberkulos,skörbjugg och belånade instrument. Under sin tid tillhörde han den yppersta kultureliten i Stockholm, med nära vänner som Tobias Sergel, Elias Martin, Martin Kraus och Erik Palmstedt, bland många andra. Bellmantolkarna har genom tiderna  varit många, både i Sverige och utomlands och många generationer ännu ska sjunga hans sånger och epistlar. Kanske är just detta faktum ändå, att vi fortfarande sjunger hans visor, samtidigt det främsta erkännandet vi kan ge Bellman. 


1719 – 1776 var 1 riksdaler = 3 daler silvermynt = 9 daler kopparmynt.
1776 - 1 riksdaler = 6 daler silvermynt.
En tunna guld var 100 000 daler silvermynt.

Mynt 1590 - 1776
1 daler = 4 mark eller 32 öre

1 öre = 24 penningar









Carl Michael Bellman - Del 1 (2). Den mytomspunne vismästaren.

Carl Michael Bellman

Utan tvivel är Carl Michael Bellman den ojämförligt störste visdiktaren vi haft i vårt land. Intresset för honom och hans visor har alltid varit betydande, men så stort som under de senaste tjugofem åren har det aldrig varit förut. Delvis beror detta på att forskningen kring hans liv och verk bedrivits med kunnighet och engagemang, vilket gjort att visböcker och biografier lättare kunnat publiceras. Bellmantolkningen har i mitt tycke därtill fördjupats och blivit mer musikalisk, vilket ökat intresset för hans visor också utanför vårt lands gränser. Hans epistlar och sånger finns idag utgivna på över tjugo språk och han uppfattas alltmer som en av Europas riktigt stora litterära visdiktare genom tiderna. Bellmans inflytande på det litterära och musikaliska livet i Sverige går svårligen att överskatta. Hans unika språkkänsla och musikalitet får geniala uttryck i visans form där Fredman och Ulla, Mollberg och Movitz och deras vänner, räknas till den svenska litteraturens mest kända gestalter.


Olja av Per Krafft 1779
Man kan fråga sig vad det är för egenskaper hos denne gamle visdiktare som gör att han väcker vårt intresse och fascinerar oss än idag. Att visorna är vackra och underhållande räcker inte som förklaring, det finns det många andra begåvade visdiktare som har lyckats åstadkomma under årens gång, men som inte tillnärmelsevis uppnått samma popularitet som Bellman.

 När man studerar hans texter slås man av förmågan att gestalta olika karaktärer, fånga miljöer och dramatisera människoöden och vardagshändelser så att det upplevs som äkta och trovärdigt. Förmågan att leva sig in i de olika karaktärernas känsloliv är så särpräglad och full av spiritualitet att den bara kan tillhöra en diktare med stor konstnärlig integritet. En del av melodierna är hans egna kompositioner, men ofta nog har han lånat ett känt musikstycke som han improviserat kring, omformat och gjort till sitt eget. Visorna leder oss in i 1700-talets Stockholm till en verklighet långt ifrån vår, men där vi osannolikt nog ändå kan känna igen oss. Det är en mästare som bjuder in oss till sin egen diktarvärld.

Släkten

Trots att det bedrivits mycket forskning kring Bellman och hans visdiktning är det förvånansvärt lite av detta som blivit känt av en större allmänhet. Myterna kring hans person har vuxit sig starka och med tiden förväxlats med den verkliga människan, men bakom myten finns ett spännande och oväntat konstnärsöde. Som så många andra tillhörde Bellman en invandrarsläkt. Hans farfars far, skräddaren Martin Casten Bellman, lämnade Schwanerow i trakten av Bremen omkring 1660 för att etablera sig i Stockholm, och några år senare gifte han sig med Barbara Klein. Johan Arendt Bellman, som föddes 1664 först i raden av nio barn, visade sig vara synnerligen begåvad. Redan som ung skolgosse utmärkte han sig som sångare och virtuos på flera instrument och anställdes vid hovkapellet. Hans anseende som sångare växte snabbt och vid Karl XI:s kröning i Uppsala kallades han in för att sjunga solo. 

Karl XI:s kröning. Rikssalen, Stockholms slott. Erik Dahlberg.

Han var då tolv år gammal och diktade redan på både svenska och latin. Efter att ha tagit studenten och blivit fil.mag. vid Uppsala universitet utnämndes han trettiosex år gammal till professor i romersk vältalighet och poesi och fem år senare blev han 1704 universitetets rektor. Han gifte sig med Catharina Elisabeth Daurer, som dog i oktober 1709 endast tjugoett år gammal, och det dröjde inte länge förrän han själv avled någon månad senare. Paret lämnade tre föräldralösa barn efter sig, flickan Catharina och två små pojkar. En av pojkarna hette Jacob Martin och den andre Johan Arndt och det var han som så småningom skulle bli pappa till Carl Michael. Mycket tyder på att barnen skickades till sina morföräldrar Catharina och Jacob Daurer.

Catharina Daurer blev änka redan 1713 efter sin man Jakob, assessorn i kommerskollegium, och var mycket förmögen. Även hon var av invandrad släkt och dotter till vinhandlaren och krögaren Hero von Santen, som kommit till Sverige från Holland i mitten av 1600-talet. Arvet efter fadern bestod bland annat av en fastighet på Skeppsbron och Daurerska malmgården vid Hornsgatan intill Maria kyrka.
Huvudbyggnaden bestod av ett trevånings stenhus med säteritak, en flygelbyggnad med stall, två svarta hästar, en täckt vagn och en släde som det anstår en ståndsperson och ytterligare ett mindre stenhus, Lilla Daurerska. Till malmgården hörde också en barockträdgård som sträckte sig från Maria kyrka till nuvarande Mariatorget. Här fanns ett stort orangeri och innanför de arton glasdörrarna växte ett antal pomeransträd, tretton fikonträd och nio mullbärsträd, förutom exotiska växter av alla de slag, Den prestigefyllda trädgården odlades efter tidens alla konster och indelades i parterrer kantade av träd och buxbomshäckar under överinseende av en trädgårdsmästare och hans drängar.
Stora och lilla Daurerska husen  med trädgårdsanläggning.
Modell. 

Malmgårdens inredning uppfyllde högreståndsmiljöns alla krav. I biblioteket fanns över tvåtusen volymer och salarnas väggar var klädda i gyllenlädertapeter och inredda med ståtliga möbler i mörkt ädelträ och konsthanverk. Porträtt av kungligheter prydde väggarna där även målningar av familjemedlemmarna hängde i konstfulla silverramar. Assessorskan hade egen betjänt och hushållet sköttes av husjungfrun och pigorna. Man vill gärna tro att de tre föräldralösa barnen växte upp hos sin mormor på malmgården, för Johan Arndt, en av pojkarna, förälskade sig nämligen i Catharina Hermonia, dottern till kyrkoherdern i Maria församling på andra sidan gatan. 

Stora Daurerska huset vid Hornsgatan
och brunnen.
Som nygifta 1738 bosatte sig paret i malgårdens bottenvåning och den 4 februari 1740 kom deras första barn Carl Michael till världen.Vid det laget arbetade Johan Arndt framgångsrikt på sin karriär som lagman i slottskansliet och 1747 erhöll han titeln kungl. sekreterare. Modern Catharina Hermonia skulle med åren få utstå moderskapets alla prövningar och kom att ligga i tjugoen barnsängar, men blott femton av barnen överlevde någon längre tid och endast åtta till vuxen ålder. 

I sin levernesbeskrivning antecknade Bellman långt senare:

”Huru mina föräldrar krånglade blef jag som sagt, född den 4 feb 1740 - min mor wacker som en dag,.
oändligen god, charmant i sin klädnad, god mot alla meniskor, delicat i omgänge – hade En förträffelig röst
ock hade wänt sig att ligga i 21 Barnsängar – honij qvi mal y pense*, men detta lekwärcket gjorde husets Ruin."
                 *Honi soit qui mal y pense är gammalfranska för "Skam den, som tänker illa därom".
Uttrycket fungerar som valspråk för Strumpebandsorden, som är Englands förnämnsta statsorden


Carl Michael togs redan dagen efter födseln till kyrkan för att döpas, vilket inte var vanligt. Man brukade döpa barnet påföljande söndag efter födseln, men den kalla vintern och den väldiga barnadödligheten gjorde att man beslutade sig för att inte ta några risker i det avseendet. En av faddrarna på dopet var rikets högste ämbetsman, riksrådet och kanslipresidenten greve Carl Gyllenborg.

Allt tyder på att Carl Michaels barndom var lycklig och till skillnad från många andra barn slapp han den osunda stadsmiljön. Den stora trädgården gjorde att han kunde växa upp i en hälsosam och trygg miljö, fjärran från de överbefolkade och stinkande gränderna nere i staden. Steget var också långt till den djupa fattigdom som barnen i arbetarkvarteren på östra Södermalm levde i, med barnarbete under slavliknande förhållanden. På Daurerska malmgården levde man gott och trots överflödsförordningen från 1731, hände det att man vid bjudningar hade en meny på upp till tjugo rätter. När Catharina Daurer dog 1743 begravdes hon ståndsmässigt vid altaret i Maria kyrka. Därefter förändrades tillvaron en del för familjen Bellman, men det goda livet skulle fortsätta ännu under många år.

Carl Michaels far var inte ensam om att ärva assessorskan, men han fick möjlighet att köpa Lilla Daurerska gården för sin andel och dit flyttade nu familjen Bellman. Namnet till trots var den nya bostaden om elva rum och kammare både rymlig och aktningsvärd. Hela 280 kvadratmeter. Man hade kök, skafferier och bagarstuga och till sin hjälp i hushållet hade fru Bellman både pigor och dräng. Barnaskaran var redan fem till antalet då man flyttade in, men man höll sig med både barnpiga och amma. På den stenlagda gården fanns det flyglar med stall, vagnshus, mangelbod och avträde och till fastigheten hörde också en trädgård om 1300 kvadratmeter med fruktträd, grönsaksland och lusthus. 

Studier

Carl Michaels morfar, Michael Hermonius, var kyrkoherde i Maria församling och till kyrkan hörde också en skola där man bland annat fick lära sig läsa och skriva. Det föll sig naturligt att han först sattes i kyrkoskolan, men redan från åtta års ålder fick han privatundervisning av informator i hemmet. Av de informatorer som undervisade honom under årens gång talade han i efterhand särskilt uppskattande om Claes Ludvig Ennes. Denne förstod att han fått en elev med stora musikaliska och litterära gåvor och tog som sin uppgift att inte bara träna honom i språk och poetik, han lärde honom också att spela luta. Den litterära debuten kom 1757, vid sjutton års ålder, med en översättning från tyskan av Evangeliska dödstankar, skriven av David von Schweinitz. Samma år kom en översättning från franskan ut av Du Fours Undervisning, lämnad af en fader åt sin son. Därpå skrev han den moraliserande dikten Konsten att upptäcka en obekant mask, för att året efter anonymt ge sig in i debatten om kvinnans emancipation som pågick som bäst. Inlägget, som väckte stor uppmärksamhet,  kallade han Tankar om flickors ostadighet och diskuterades flitigt. Dikten kan ses som en satir över de unga damernas manér och ytliga tidsfördriv och utlöste en strid ström av dikter där frågan diskuterades. En jämlikhetsdebatt tog fart och pseudonymen Eva Palmberg skrev:

Derför bör man häldre undra 
hwar wår kjön fått alt sit wett,
som så litet lärdt och sedt,
än på deras dårskap dundra?
liksom ?Varemot på gossen kostas
allt vad nånsin kostas kan
han blir hållen att studera
 sig i allt evertuera, 
blir dock ofta måttlig man?

Vilka de anonyma kvinnorna som deltog i debatten var har aldrig utretts och de fick i sin tur inte heller veta att det var den unge Bellmans dikt som var orsaken till den.

1760 gav den tjugoårige Bellman ut den samhällssatiriska dikten Månan, som beskrivs som en dröm där författaren somnat in i skuggan en het sommardag. Handlingen förlägger Bellman till ett uppdiktat samhälle på månen, och kan i Jonathan Swifts anda på så sätt undgå censuren. I ett samtal med Olof von Dalin, som givit ut den satiriska veckotidningen Then Swänska Argus, får han rådet att i strof 22 byta ut ordet "predikstol" mot "lärostol" för att inte stöta sig med prästerskapet. Den frispråkige von Dalin, som kunde konsten att formulera sig förbi censuren, talade av egen erfarenhet och visste att den som gav ut misshagliga skrifter kunde bötfällas eller till och med hamna i fängelse.

Ennes undervisade sin elev i franska, tyska, engelska, italienska och latin och i de sena tonåren hade Bellman hunnit bli grundligt insatt i såväl Horatius diktning som i den franske 1600-talspoeten och litteräre estetikern Nicolas Boileaus verk. Ennes mest betydelsefulla insats som informator var att han förstått sig ha att göra med en exceptionell litterär begåvning och som han sedan lärde att "hantera Apollos lyra". Man måste också tillskriva honom förtjänsten av att Bellman av sin samtid ansågs äga en god bildning. "Mig valdes til informator Ett genie vid namn Clas Ludvic Ennes", mindes Bellman. Efter väl förrättat värv avslutade han sin tjänst på Daurerska gården och började sitt arbete som pagehovmästare vid hovet.

Riksens Ständers Bank

1757 hade den då 17-årige Carl Michael, enligt samtida utsagor, ett påtagligt allvarligt utseende. Han var lång och mager, ansiktet var blekt och ögonen melankoliska. På väg in i vuxenlivet försökte han skaffa sig erfarenhet och meriter inför en kommande ämbetskarriär, men också familjens allt sämre ekonomi tvingade honom ut i arbetslivet. De ekonomiska kriserna duggade allt tätare under frihetstiden och för att försörja den växande familjen tog fadern lån med huset som säkerhet. Det var en vansklig väg att gå i tider då en banksedel över en natt kunde förlora tredjedelen av sitt värde. Återbetalningen av lån som man tagit då kursen var låg gjordes därför med långt högre belopp än man räknat med från början. Med tanke på Bellmans klena sinne för matematik kan man se en viss ironi i att han i sin första kontakt med arbetsmarknaden sökte sig till Riksbanken eller Riksens Ständers Bank, som den egentligen hette. I bankens styrelse satt Edvard Carleson, en vän till familjen och bankens ordförande var hans gudfars bror Gustaf Fredrik Gyllenborg. Dessutom framgår det av Bellmans platsansökan att hans morfar varit representant för prästerståndet i bankofullmäktige. Dessa kontakter förklarar varför han sökte sig dit.


"Som jag med flit och sorgfällighet sökt förskaffa mig insikt uti de stycken,
som kunna göra mig värdig att blifva brukad uti riket tjänst i Riksens Höglofl.
Ständers Banco och till den ändan vinnlagt mig om att erhålla kunskap i
humanioribus och språken jemte god öfning uti skrifande och räknande samt
bokhålleriet; så fördristar jag mig hos Riksens Högl. Ständers Högförnäma
Herrar Banco Fullmägtige anhålla om den förmånen att till extra oridnarius
därstädes blifva antagen till att genom flit och arbetsamhet blifva till nådig
befordran med tiden förtjent. Skattandes jag den förmånen att tjena i detta Werket
så mycket större som min salig morfader herr kyrkoherden Hermonius haft den
äran i flere år dervid vara en Riksens Höglofl. Ständers Fullmägtig.

Allerödmjukaste tjenare
Carl Michael Bellman"


Riksens Ständers Bank vid Järntorget.

I december samma år började han sin provanställning utan lön på växlingskontoret och varje morgon promenerade han från Lilla Daurerska vid Maria kyrka ned till Tessinska bankpalatset på Järntorget, där han klev in genom porten på slaget nio. De flesta stockholmare var i farten redan klockan fyra om morgnarna och det var liv och rörelse på torg och i gränder och vid stadens kajer där segelfartygen låg tätt. Redan följande höst tog han tjänstledigt och skrev in sig vid Stockholms nation på Uppsala universitet, men sejouren vid lärosätet varade blott en termin. Vid jultid var han tillbaka i hemmet på Södermalm. 1759 var det oroliga tider med sjuårskriget ute i Europa och bankkrasch i Stockholm, vilket också drabbade familjen Bellman och deras vänkrets. Som om inte det var nog utbröt den 19 juli den stora Mariabranden i en bagarstuga på nuvarande Brännkyrkagatan. I den svåra torkan saknade man vatten att släcka med och elden fick ett våldsamt förlopp. Hela 300 gårdar i 20 kvarter brann ner och Daurerska malmgårdens manbyggnad skadades, men Lilla Daurerska klarade sig undan elden. Maria kyrka drabbades svårt och då tornet rasade genom taket förstördes kyrkans hela inredning. Den nuvarande tornhuven fick kyrkan först 1825.

Bellman återupptog sitt arbete på Riksbanken, nu som extra ordinarie efter ett enklare prov i matematik och bokföring och troligen oavlönad. Protokollet från provet finns bevarat i bankarkivet och motsäger på inget vis Gjörwells omdöme om honom: "icke tjenlig till zifferkarl". Troligen var examinatorn god vän med Bellmans far, vilket i så fall är förklaringen till att provet blev godkänt.

"Om Mathematiken discourerades och frågad utaf hur många delar then består, hwaruppå Bellman icke kunde gifwa swar, widare än at den wäl delas i 2:ne delar, hwilkas namn han ej hade sig bekant, så at Hr Commissarien förstod det han ej bliwit uti then underwisad, frågandes honom, om han wiste hwarifrå wetenskapen om Räkenskapen först kommit? Men som han icke kunde denna fråga beswara, så trodde Hr Coms: det han således ej el. lärer weta ursprunget till räkenkonsten? hwartil Bellman suckade och svarte neij.
Sedan blef den
2:dra frågan, om Han wiste den allmänna grunden till Räknekonsten? therpå swartes efter någon öfwerwägning Quatvor Species. Tå
3) honom frågades, om de hafwa någon likhet med hwarandra? swarades ja, neml. Additio med Multiplicatio och Subtractio med Divisio.
Som han ock sade sig kunna Tab. Multipl., så
4) frågades honom, hwad 7 gg 7, och 9 gg 9 är? swarades 49 och 81.
(---)
8) frågades, hwilken Nämnaren är? swarades then öfwerste. (!)
9) Än Täljaren? sw: then understa. (!)"

Bellmans kunskaper i matematik var mycket fragmentariska och han svarade gång efter annan helt fel eller så kryptiskt att svaret kunde tolkas hur som helst. På nyåret 1760 lämnade han in en hyllningsdikt till fullmäktiges herrar som ansåg att han hade "en god disposition til poesi" och arvoderade skalden med 150 daler kopparmynt. en av verserna lyder:

Du ädla Rikets Värck, dess heder, gagn och pris,
För Foster-landets wäl ett frucktbart Paradis,
Till lif och krafter du det gamla Swerje lyftar
Och all din ähro-lust på hennes bästa syftar.
Din styrcka och din magt blif som ett ymnigt arf,
Hwars ränta dubbel öks till dubbla tide-hwarf,
Blif lik ett blomster-fält, som syn och hierta gläder
Där skiörden samlas in i lugn och stilla väder.

Bellman tillhörde nu den skara av unga män i statens tjänst som klädde sig i röda långrockar och fördrev sin tid på kaffehusen. Där diskuterade man litteratur och det senaste inom politiken, spelade kort och tärning och drack kaffe och té, vin och brännvin. Man kallade dem för sprätthökar och de var ständigt på jakt efter medel att finansiera det dyrbara och högt skruvade umgänget i stadens nöjesliv. De var eleganta och modemedvetna och odlade omsorgsfullt sina kontakter i ordenssällskapen och i festliga sammanhang i hemmen hos ansedda och respekterade familjer. Det vidlyftiga levernet parat med bristen på inkomster gjorde att många levde på kredit. Procentarna gjorde goda affärer med höga ockerräntor på lånen och sprätthökarna skrev på växlar och gick i borgen för varandra, men de utkämpade en ojämn kamp mot de växande skulderna. Indrivarna med slottsvaktmästarexecutionsbetjänt Blomberg i spetsen satte skräck i folk och fä med sina tunga knölpåkar och i augusti 1763 fann till slut Bellman och hans skuldtyngda vänner bland de unga tjänstemännen det för gott att lämna landet och bege sig över gränsen till Fredrikshald i Norge. Under fyra år hade han dragit på sig skulder, som till slut skulle uppgå till hela 18 000 daler. Svårt skuldtyngda personer kunde med passet i hand resa utomlands och därifrån skriva till Kunglig Majt eller rådet och ansöka om lejd. Efter en tid kunde Bellman återvända till Stockholm och i skydd av sitt lejdebrev försöka att ordna upp sina affärer. Väl hemma igen lämnade han in sin konkursansökan till Svartlösa vinterting söder om Stockholm.

Carl Gyllenborgs komedi Swenska Sprätthöken (1737)
Ämbetskarriären kunde fått en bättre början och den befordran han ansåg sig ha förtjänat uteblev helt. Han måste ha anat att direktionen inte såg med blida ögon på hans ekonomiska lättsinne och den 26 november 1763 sa han för säkerhets skull upp sig från sin tjänst på banken. Bellman och hans unga kollegor hade ställt till med en sådan skandal att en utredning var oundviklig och resultatet av den talade inte till skaldens fördel. Tvärtom kom man fram till att han lockat de övriga att fördriva sin tid på "spel, maskerader, picknicker och mera dylikt". Man såg också allvarligt på att han utan tillåtelse uteblivit från sin tjänst. Inte nog med att han tidigare på egen begäran slutat sitt arbete på banken, den 4 april 1764 fick han till yttermera visso också sparken med motiveringen:

" att den för gäld rymde och på lejd återkomne extra ordinarien Bellman, hvilken, såvida han varit den, som i detta vingleri inledt åtskilliga andra betjente, som kunna intagas af deras för honom på större och mindre summor tecknade borgen, hvarföre de flesta äro lidande, och ej heller alltsedan han på lejd hemkom, låtit det minsta höra av sig, har förtjent att alldeles förvisas banken helst han, som ännu ej är i ordinarie tjenst, kan anses såsom antagen på prof."

Bellmans far hade tvingats inteckna lilla Daurerska och på grund av sin vacklande hälsa såg han ingen annan möjlighet än att i förtid sluta sitt arbete som sekreterare i Kungliga slottskansliet. Penningvärdet hade under de dåliga tider som rådde sjunkit kraftigt och man måste till sist sälja huset och för en kortare period flytta ut till Årsta sätesgård i Brännkyrka socken söder om Staden. Utanför Gnesta tio mil från Stockholm låg säteriet Visbohammar och där slog sig slutligen föräldrarna ner. Efter konkursen flyttade också Bellman dit för en tid, men genom familjens vän Anders Lissander som var kommissarie vid Manufakturkontoret, fick han en tjänst där och bosatte sig åter i Stockholm. 1765 avled hans bägge skuldsatta föräldrar på det förfallna säteriet och framför allt moderns död tog honom mycket hårt. Bellman och Lissander blev goda vänner och skalden besökte ofta sin arbetsgivares hem där han underhöll sällskapet med sina visor. Lissanders dotter Ingrid Margareta blev Bellmans fästmö, vilket fick en gynnsam effekt på visdiktningen som nu tog fart på allvar. Året därpå kom "Gubben Noak" ut som skillingtryck och bellmansvisorna skulle därefter få en dominerande ställning inom skillingtrycksutgivningen. Tjänsten på Manufakturkontoret blev inte det han hoppats på och det dröjde inte länge förrän verket drogs in, men 1767 fick han anställning på Generaltulldirektionen där han efter några år avancerade till ordinarie kopist. Visserligen drogs även direktionen in och Bellman blev åter arbetslös, men han fick till tröst behålla den lilla lönen. Allt fler besökte Lissanders hem för att lyssna på Bellmans framträdanden och han mognade snabbt till en första klassens estradör. Hans visor fick en alltmer framträdande plats i tidens visböcker och med tiden utvecklade han idéer och konstnärliga uttryck som så småningom ledde fram till episteldiktningen. (fortsättning följer)



Gustaf III och kulturen

En förklaring till varför det svenska kulturlivet, närmare bestämt det stockholmska, fick en blomstringsperiod under andra hälften av 1700-talet, finner man i framför allt Gustaf III:s personliga engagemang. Det europeiska 1700-talet var upplysningens tid då de engelska, tyska och franska upplysningsfilosoferna kom att spela en stor roll för människors sätt att tänka. Tron på det mänskliga förnuftets betydelse för kultur och vetenskap ledde också till en stark religionskritik och fick återverkningar inom politisk filosofi och statsskick.

Gustaf III inspirerades i sin maktutövning av dessa filosofers arbeten liksom andra enväldiga regenter, som hans kusin Katarina II av Ryssland och morbrodern Fredrik II av Preussen. Vid hoven i Paris, S:t Petersburg, Berlin och Stockholm spelades det också mycket teater, man sjöng och knäppte på luta, diskuterade litteratur och vetenskap och i sekreta råd planlades krig och politiska intriger.Voltaire inbjöds 1751  till Fredrik II:s hov i Berlin och stannade där i tre år och lärde då känna Gustaf III:s mor Lovisa Ulrika. De skulle sedan brevväxla ännu efter att hon blivit svensk drottning.  Katarina II  brevväxlade även hon med Voltaire, men också med encyklopedisterna d’Alembert och Diderot. Ofta hyste dessa härskare och filosofer i sin relation en ömsesidig beundran och respekt, men då de umgicks på ett personligt plan tråkades de snart ut i varandras sällskap.
(Voltaire (till vänster) och Fredrik II, vid dennes hov. Målning av Adolph von Menzel)

Under 1700-talet var brevskrivandet det viktigaste kommunikationsmedlet och tidens stora brevskrivare har därigenom lämnat en stor kulturskatt efter sig. Av Voltaire finns det 20 000 brev bevarade, av Rousseau ca 4 000 och av Gustaf III minst 2 000 där han låter oss ta del av sina tankar och idéer om tidens europeiska kulturliv och politiska maktspel. Det franska språket, den franska kulturen och dess politiska, filosofiska och vetenskapliga tänkande stod högt i kurs, inte bara nere på kontinenten utan också i Ryssland och icke att förglömma i den nordiska kalla avkroken i Stockholm.
Lovisa Ulrika, Gustaf III:s mor, beskrivs som vacker och begåvad av sin samtid, men också som en stolt och arrogant drottning med politiska ambitioner. Inspirerad av sin bror Fredrik den store ville hon befria Sverige från det ryska inflytandet och införa envälde och upplyst despoti. Carl Gustaf Tessin stod drottningen nära och uttryckte sig på följande sätt om henne: "Det förefaller otvivelaktigt, att vår drottning skulle ha varit den mest orubbligaste av republikaner, om hon vore född som undersåte; men Gud har låtit henne födas i en ställning, där man är mån om sin makt."  Hennes planer skulle dröja innan de gick i verket och då genomdrevs de av hennes äldsta son Gustaf  1772.

Under sin barn- och ungdomstid stod Gustaf under starkt inflytande från modern och hennes tankar om den suveräna furstemakten, men också hennes brinnande intresse för litteratur, konst och teater påverkade honom i hög grad. Carl von Linné stod under hovets beskydd och drottningen tilldelade honom uppdraget att iordningställa naturaliesamlingarna på Drottningholm och 1753 grundade hon Vitterhetsakademien. Hon understödde Hedvig Charlotta Nordenflycht och Olof von Dalin och finansierade studieresor för Jean Erik Rehn och Johan Pash bland mycket annat. Gustafs förhållande till sin moder komplicerades alltmer under årens gång, vilket med tiden slutligen ledde till en brytning mellan dem. Som kronprins fick han sin tids store kulturpersonlighet Carl Gustaf Tessin som guvernör och Olof von Dalin som historielärare, men till följd av den misslyckade stadskuppen 1756 utsåg man under den följande riksdagen 1755 - 56  riksrådet Carl Fredrik Scheffer till ny guvernör och matematikern och fysikern Samuel Klingenstierna till ny lärare.


Hans kavaljerer byttes också ut. Trots att det var dramatiska år kring hovet under hans ungdomstid fick Gustaf en kvalificerad undervisning. Han hade lätt att lära och fick utmärkta kunskaper i matematik, historia och morallära, i naturrätt, folk- och statsrätt. Han lärde sig aldrig latin och engelska, men talade och skrev det franska språket flytande.
(Kronprins Gustaf, porträtt av Ulrika Pasch)

Den franska litteraturen stod högt i kurs hos den unge prinsen och det som framför allt tilltalade honom var Voltaire, som han läste med brinnande intresse. Vid den här tiden var Gustav Philip Creutz Sveriges sändebud i Paris. Han berättade under ett möte med Voltaire att Gustaf lärt sig dennes diktverk Henriaden, som han kunde läsa upp utantill. På den upplysningen svarade filosofen Creutz: "Jag skrev faktiskt Henriaden med tanke på att den skulle vara ett föredöme för kungar (...) om allt som Ni berättar för mig om prinsen är sant, dör jag nöjd, ty om femtio år kommer Europa inte att ha några fördomar." Dessvärre hade filosofen på slottet Ferney fel i sin förutsägelse, men Gustaf skrev till Creutz med blygsam elegans: "Herr Voltaires gillande smickrar mig oändligt. Jag önskar att jag en dag kommer att förtjäna det."

Under hemresan från sin vistelse i Italien 1784 gjorde den svenske monarken en avstickare till Paris, efter en inbjudan från Ludvig XVI och hans gemål Marie Antoinette. Vid den här tidpunkten hade Gustaf förlorat sina illusioner om upplysningsfilosoferna och lät inför sitt besök meddela grevinnan de Boufflers i ett brev den 3 mars samma år att han inte önskade träffa någon av dem: "de talar om tolerans och är intollerantare än ett kardinalskollegium och ändå är det deras åsikter som bestämmer människors rykte." Just detta år var Beaumarchais namnet på allas läppar i Paris. Trots de stora namnen inom upplysningen var det denne filosofs och dramatikers komedi Figaros bröllop som då gjorde upp med orättvisorna i samhället från Comédie-Francaise. (Paris, 1785 édition originale du Mariage de Figaro)


Den 9 juni såg Gustaf III pjäsen spelas och han blev mycket förtjust. När han den 15 juni togs emot i den Franska Akademien gav dess direktör uttryck för sitt förakt mot de som i brist på god smak sett den omtalade pjäsen. Gustaf svarade med att dagen därefter gå och se den på nationalscenen ännu en gång. Senare samma kväll träffades Gustaf III och Beaumarchaise på en tillställning hemma hos grevinnan de Boufflers, då de båda prominenta gästerna gav uttryck för ömsesidig uppskattning. Ett par dagar senare skrev Beaumarchaise till den svenske ambassadsekreteraren i Paris Nils von Rosenstein om sitt möte med den svenske kungen: "Utan att göra avkall på den djupa vördnad som han ingav mig av så många skäl, förde jag in samtalet på ett flertal ämnen: till min stora förvåning är han inte främmande för någonting. Litteratur, historia, konst, vetenskap och vitterhet; allt är han förtrogen med; och hans omdöme om varje sak är framför allt beundransvärt, klokt och riktigt. (...) I mina ögon besitter han de hart när fantastiska egenskaper som jag önskade finna hos dem som ödet satt till att befalla över oss andra. Lyckliga svenskar som han regerar över! De kommer alltid att ge efter för hans visdom, för hans överlägsna förnuft, och det är den skönaste form av lydnad."

Baumarchaise hade fiender som övertygade Ludvig XVI att författaren i ett brev till Journal de Paris förolämpat kungen, vilket resulterade i att författaren sattes i fängsligt förvar. Låt vara i fyra dagar och i ett fängelse för sedeslösa ungdomar, trots att han var 53 år gammal, men till stor förödmjukelse för honom. Figaros bröllop hade till en början förbjudits på grund av sitt stundom samhällskritiska och radikala innehåll och till och med Danton menade att "Figaro har dödat aristokratin". Så småningom undkom Baumarchaise med nöd giljotinen och några revolutionärer gjorde sig inte gällande i Stockholm denna tid, men trots en fängelsesejour och censur lyckades författaren formulera följande fråga: "Om en författare utan att ange vare sig epok eller land och utan att ange bestämda personer, genom sitt skådespel öppnar vägen för önskvärda reformer, uppfyller han inte då sitt mål?" Den franske kungen intog en fientlig attityd gentemot författaren och hans pjäs, medan Gustaf III var öppet entusiastisk. I april 1785 mottog den svenske kungen ett utsökt inbundet exemplar av pjäsen från Baumarchaise, där denne bifogade en försvarskrift ställd till Ludvig XVI till försvar för individens frihet. Gustaf III fick alltså läsa skriften före den faktiska adressaten hade möjlighet till det, vilket talar för det stora förtroende författaren kände för den svenske kungen. Snart nog, den 18 maj 1785, spelade kungens franska skådespelartrupp upp pjäsen på Drottningholmsteatern då Monvel iklädde sig Figaros roll till allmänt jubel.

Tryckfriheten

Man kan med fog kalla Gustaf III för en påläst och bildad europeisk intellektuell. Han uppskattades av filosofer och dramatiker på den internationella arenan, men bland författare och skriftställare av skilda slag inom det svenska rikets gränser var omdömena om honom betydligt mer nyanserade, för att inte säga problematiskt. Sveriges första tryckfrihetsförordning från 1766 var internationellt sett unik genom dess omfattande frihet på tryckfrihetsområdet. Enligt offentlighetsprincipen riskerade så ämbetsmän avsked om man vägrade någon tillgång till offentliga handlingar, såsom rättegångshandlingar eller till exempel ämbetsmännens korrespondens. Och som en följd av att förhandsgranskningen av publikationer upphävdes avskaffade man det statliga censorämbetet. Efter krav från prästerskapet behöll man dock den teologiska censuren.
(Tryckfrihetsförordningen original, Riksdagsbiblioteket)


Då Gustaf III genomförde sin statskupp sex år senare 1772 kungjordes i samband med den nya regeringsformen, i ett försök att få kontroll över den politiska situationen ”at uti Tal och Skrifter icke inblanda smädeliga tilwitelser angående de förra partier”


Så kom 1774 års tryckfrihetsförordning i enlighet med Gustaf III:s egna önskemål. Upplysningstankarna som kungen sade sig omhulda blev nu i praktiken alltmer avlägsna som när det gällde högmålsbrott, där påföljden kunde medföra dödsstraff:
"Ej är något som rörer eller qwäljer Rikets öfrige oryggelige Grundlagar, Regerings-Formen och Wår Konunga-Försäkran af then 21 augusti 1772, jemte Wår och Rikets Majestät, Höghet och Rätt. Bryter någon häremot; skal han anses för Wår och Rikets Fiende, samt utan skonsmål dömas och straffas, som Lag i Högmåls-brott widare stadgar."
Man skulle också avhålla sig från: ”otjenligt, bittert, förklenligt och missfirmande skrifsätt, hwilket så wäl kränker anständigheten och goda seder, som upwäcker fiendskap och hat Medborgarna emellan: Hwarföre Wi ej eller wele låta blifwa ostraffad then som häremot sig förbryter” I dessa fall skulle också boktryckaren dela ansvaret med författaren och sammantaget blev det påtagliga inskränkningar av tryckfriheten. De politiska motsättningarna i landet hade börjat hårdna och kungen tog sig an problemen med allt skarpare juridiska styrmedel.

Ett mycket omtalat fall är det Halldinska målet" som gällde en publikation som riktade kritik mot brännvinsmonopolet. Hovrätten dömde till några dagars fängelse, men då det hela kom upp i rådet tog sig saken en annan vändning. Gustaf III agerade personligen i kulisserna i samband med rättegången och under ett hemligt samtal med författaren Halldin övertalade kungen denne att gå med på ett dödsstraff. Han utlovades benådning i efterhand och en försvarlig livränta, vilket Halldin tackade ja till. Därmed fick kungen genom dödsstraffet ut maximal avskräckning mot kritik, samtidigt som han genom livräntan fick en köpt vapendragare i Halldin,som kungen enligt löfte benådat.

Med kulturen i högsätet

Om det inte vore för att Gustaf III var en så mångtydig och svårgripbar person, hade det varit frestande att ge honom det stående epitetet Den svenska kulturens fader. Utan tvekan gav han mångfaldiga och betydande bidrag till det svenska kulturlivet som vi kan se tydliga och levande exempel på än idag. Han instiftade eller återupprättade flera kulturinstitutioner, såsom Musikaliska akademien (1771), Målar- och bildhuggarakademien (1773), Svenska Akademien (1786) samt Vitterhets- historie- och antikvitetsakademien (1786). Under hans regeringstid lade man grunden till
 Svenska Operan och 1782 invigde man den Kungliga teatern, det vi idag kallar Kungliga Operan och med den ett av världens äldsta balettkompanier och därpå Kungliga Baletten från 1773. Under några år arbetade man med att skapa en talteater för det svenska språket och den 2 juni 1787 ägde slutligen premiären rum för Kungliga Svenska Dramatiska Teatern på Stora Bollhuset i Gamla stan.
Gustav III hade ett stort personligt intresse av teatern, både som aktör, regissör och dramatiker.
(Louis Jean Desprez skiss till ridå för Stora Bollhuset, 1780-talet Nationalmuseum)



Exempel på kungens egen dramatik
Le jeune seigneur
La mort de Henri IV
Coriolanus
Thetis och Pelée
Birger Jarl och Mechtild
Aeneas i Carthago
Gustaf Adolphs ädelmod
Helmfelt
Frigga
Gustaf Adolph och Ebba Brahe
Drottning Christina
Sune Jarl
Gustaf Wasa
Siri Brahe
Den ena för den andra
Den bedragne Bachan
Alexis Michaelowitsch och Natalia Narischkin
Födelsedagen
Den svartsjuke neapolitanaren

Det råder inga delade meningar om att Gustaf III brann för ett svenskt kulturliv och att han vid en internationell jämförelse kan räknas in bland de stora samtida kulturfurstarna. Han omgav sig med och understödde skalder, musiker, operasångare, filosofer, författare och arkitekter i ett ständigt prövande av idéer och skapande. Inom politiken och rikets angelägenheter fick han så småningom fiender och utsattes för förtalskampanjer och i den mån han hade ett privatliv, var det så vitt man kan bedöma många gånger oroligt och komplicerat.

Att Bellman fått en så upphöjd plats i vårt kulturliv är inte helt enkelt att förstå. Utan tvivel är han en av våra främsta skalder, med en genialisk språkkänsla och musikalitet, men det räcker inte som förklaring till hans stora inflytande och popularitet ända in i vår tid. Det genetiska arvet efter språkbegåvade och musikaliska förfäder är en av ledtrådarna till hur man ska förstå honom och en annan är hans fallenhet för att vinna många och inflytelserika vänner, hans sociala begåvning.  Hans enorma produktivitet måste ha varit betungande i längden, inte minst när skulderna växte honom över huvudet och sjukdomar gjorde honom kraftlös. (Bellman röker. Teckning Sergel)


Han måste också ha insett att han kanske inte skulle lyckas få sitt mästerverk Fredmans sånger och epistlar utgivna, en insikt som måste ha oroat honom djupt.Man kan säga att Bellman hade oturen att födas i Sverige, denna provins i Europas avkrok där inte minst den litterära visan, en marginaliserad och styvmoderligt behandlad konstform alltid har betraktats med stor skepsis. Ändå hade han turen att vara verksam under den lyckliga stjärna där Gustaf III regerade och där det var möjligt för en stor konstnär som Bellman att göra sig gällande i kulturens salonger och kungliga gemak. Bellman föddes 1740 och Gustav sex år senare och när kungen dog 1792 på Slottet skulle det dröja ytterligare tre år innan Bellman somnade in i sitt hem i Klarakvarteren. Utan dessa bägge kulturmänniskor från den europeiska upplysningens tidevarv hade Sverige idag varit ett långt fattigare land.

Ulf Bagge tolkar Epistel 66 av Carl Michael Bellman. tryck här.


tisdag 7 mars 2017

Per Anders Fogelström 100 år. Vävarnas barn - frihetstidens och vår tids trälar

"Romanen Vävarnas barn bygger i hög grad på faktiskt material", skriver Fogelström i sin sextio sidor långa bok med kommentarer och noter till själva romanen. Där redovisar han de källor han använt sig av i sin forskning i arkiv och bibliotek. Det rör sig om fängelsearkiv, Riddarhusets och Vetenskapsakademiens arkiv, tidigare forskning och litteratur, texter ur lagar, dagböcker och visor av Bellman.

En industriplan tar form.
På 1660-talet startade Daniel Young, adlad Leijonancker, ett vantmakeri vid Nytorget i den fabrik som vi idag kallar Malongen. Ett trettiotal år senare, 1691, började Jacob Gavelius med ett väveri i Barnängsfabriken på en tomt vid Hammarby sjö som upplåtits av staden för manufakturer. Dessa två fabriker är exempel på hur textilindustrin tidigt bedrev sin verksamhet på Södermalm. Tanken var att de skulle leverera varor till armén, men då produktionen gick långt utöver arméns behov producerade man också för civil efterfrågan och även till export. Det fanns fler textilmanufakturer i trakten. Vid Fatburssjön, vid dagens Medborgarplatsen, låg Pauliska manufakturerna med verksamhet mellan 1673 och 1776 och var vid sidan av Barnängsfabriken, som Fogelström skriver om, den näst största och viktigaste manufakturen i huvudstaden under frihetstiden.  

Då Riddarhuset gick in som huvudägare 1724 var 20 vävstolar igång vid Barnängsfabriken, som bestod av väveribyggnad med överskäreri och pressrum, ett färgeri och en färgarbostad med stall, lagerbyggnader och en trädgård med ett murat åttkantigt luxuöst inrett lusthus. Vid infarten fanns bostäder för portvakt och trädgårdsmästare, samt ett timrat bostadshus med tio rum i två våningar. På gården stod torkramar och lagerhus och vid stranden färgerihus, ett svavelhus och en flottbro för sköljning. På områdets norra sida låg arbetarnas bostäder och på en ängsmark simmade rudor omkring i en damm. Ett alldeles eget rike på östra Södermalm, där fabrikörerna styrde.

I och med Riddarhusets inträde som huvudintressent slog man samman Barnängsfabriken med Malongen under namnet Barnängsmanufaktoriet. Man valde att ge ledningen för företaget till Hans Ekman, »såsom den där nogsamma prov av en särdeles erfarenhet uti alle de stycken, som till ett slikt verks drift höra, redan all övertygelse givit». Lönen var väl tilltagen och beräknades till 12 000 daler k:mt (kopparmynt var en valutaenhet i Sverige åren 1624 - 1776), därtill fri bostad med ängar och trädgårdar till ett värde av 2 000 daler. Efter hand minskade beställningarna från armén under hans ledning och vinsten i företaget uteblev. Därmed fick Ekman avsked från manufaktoriet.

Erik Salander 1699-1764.
I stället anställdes Erik Salander 1731 som chef för verksamheten.
Med manufaktur menade man inte renodlat hantverk, utan industriproduktion i större skala med hantverksmässig tillverkning, där man förädlade bearbetade råvaror.
Under frihetstiden, 1718 – 1772, växte målsättningen fram att utveckla Sverige till en industrination. Med hjälp av bidrag, privilegier, lån och skyddstullar försökte man locka driftiga personer att starta och utveckla industrier, vilket gjorde att även lycksökare och orealistiska drömmare gjorde sig avsevärda förtjänster på statens bekostnad. Man brukar nämna Jonas Alströmer ”de svenska slöjdernas fader” som ett bra exempel på framgångsrika industriinnovatörer från den tiden, men han misslyckades i själva verket med de flesta av sina företag och idéer. Dessutom grundlade han sitt manufakturarbete på utsmugglade verktyg och skickliga yrkesmän från sin studietid i England och på kontinenten.

Under de årtionden som Salander arbetade med Barnängsmanufaktoriet stod han i nära samarbete med Alströmer, allt sedan sin anställning vid dennes industrier i Alingsås. Alströmer var en högt ansedd industriman, ett anseende som Salander i mångt och mycket åkte snålskjuts på tack vare deras gamla förbindelse. Salander är intressant av flera skäl. Genom ett ekonomiskt skriftställarskap under flera decennier satte han manufakturindustrin i centrum för debatten, mer än någon annan under frihetstiden. Inte minst viktigt för oss är att vi får vi ta del av hans tankar om textilarbetet och dess fattiga arbetare.Han var en av de främsta representanterna för en auktoritär och ålderdomlig syn på industrinäringen och dess anställda. Lagstiftningen för manufakturer och fabriker skrevs av Salander och kallades hallordningen. Hallrätten var en myndighet som utövade tillsyn och domsrätt enligt hallordningen gällande fabriker. Man handlade också tvister mellan fabrikörer och arbetare.


1742 invaldes han i Vetenskapsakademien bland ledamöter som Carl von Linné, Anders Celsius, Anders Johan von Höpken och Christopher Polhem. Han blev Manufakturkontorets överkommissare och föreslog en faktorirätt som godkändes av Sveriges riksdag och antogs av K M:t 1739 såsom Hallordning och allmän factorie-rätt. Därmed blev han arkitekten bakom manufakturpolitiken.

Hans idéer om hur manufakturarbete skulle bedrivas mötte på motstånd i hans eget parti Hattarna, men detta faktum hindrade inte att hans inflytande på dessa frågor ändå blev stort.
Fogelströms roman Vävarnas barn utspelar sig under åren 1749 till 1779. Mycket av den faktainsamling om framför allt Barnängsfabriken, som ligger till grund för berättelsen, är troligen till stor del hämtat från Holger Rosmans arbete "Textilfabrikerna vid Barnängen" från 1929. Tack vare Världsbiblioteket i Stockholm finns sedan 2015 en elektronisk version av dokumentet utlagd på nätet.
Under den tid Salander styrde verksamheten på Barnängsfabriken utökade han produktionen betydligt. När sedan bröderna Hans Reinhold och Carl Apiarie övertog verksamheten 1761 förbättrades organisationen ytterligare och man nådde upp till 40 vävstolar och 808 arbetare. Under deras ledning fick anläggningen det utseende den har ännu idag.

Apiaries styre.
1770 började en ny hallordning för manufakturerna att gälla. Som förut fick den fabrikör som höjde arbetarnas löner böta och arbetare som gick samman och krävde högre lön bestraffades. Nytt var att en arbetare som enskilt begärde högre lön fick böta och den som begärde avsked på grund av låg lön fick hållas kvar den dubbla tiden som angavs i kontraktet. Arbetet var hårt på fabrikerna i allmänhet, med ofta sexton timmars arbetsdagar sex dagar i veckan. Ändå fick arbetarna ge sig ned till staden och tigga för sitt uppehälle.

Fogelströms skildring av Carl Apiarie som person är förhållandevis positiv, jämfört med hur han skildrar många andra personer ur överheten. Som fabrikör var han tvingad att rätta sig efter hallordningen, men i romanen störs han av svälten och misären vid Barnängsfabriken, något som Fogelström lyfter fram vid bygget av den nya herrgården på fabriksområdet. Det var ett präktigt skrytbygge och kring herrgårdens bägge trädgårdar reste man höga staket som avskilde fabrikören, familjen och vännerna från de trötta, hungriga och tärda arbetarna. Man ville slippa se eländet när man lustvandrade i trädgården.

Arbetskraften.
Vilka var det då som arbetade i textilfabrikerna på Södermalm? I Stockholms textilindustri fanns det 1762 2 200 vävstolar och 8 343 arbetare. 1768 var siffrorna 992 vävstolar och 3 547 arbetare. Samma tid minskade antalet vävstolar på Barnängsfabriken från 40 till 25 och arbetare från 808 till 302 st. De kom ur den underklass som befolkade slummen i Stockholm och Fogelström kallar fabriksarbetarna för frihetstidens trälar. Det var spinnerskor, plyserskor, vävare, överskäraregesäller och diversearbetare. Vid sidan av Barnängsfabriken var Paulis manufaktur den största under frihetstiden, där 88 procent av de anställda var kvinnor. Mellan 20-23 procent av Stockholms vuxna kvinnor eller 3 000-7 000 kvinnor var under 1700-talet anställda inom textilindustrin. Det var inte på Barnängsfabriken som man behandlade dessa arbetare sämst, det fanns fabriker där arbetarna levde under långt värre omständigheter.

Under utbyggnaden av den svenska textilindustrin stod det klart att man saknade arbetskraft, i synnerhet en kompetent sådan. En stor del av de anställda var invandrade tyskar och holländare. Manufakturkontoret lät värva långt mer än 3 000 utländska textilarbetare med familjer till Stockholm, med löfte om goda arbetsförhållanden, bra löner och understöd på ålderdomen. Löften som aldrig uppfylldes. Att de flesta var katoliker gjorde inte livet lättare för dessa människor, då de utsattes för diskriminering av arbetsgivare och trakasserier från arbetare med annan tro.

Mot slutet av 1760-talet var väveriernas nästan trettioåriga storhetstid förbi och många utländska arbetare lämnade Sverige, men för dem som stannade kvar stod svälten för dörren. Fabriksägarna kallade dem lättingar och fyllhundar och menade att nöden orsakats av dem själva. Arbetarfamiljernas lidande gick inte spårlöst förbi. Läkare, präster och humanistiskt sinnade människor som av olika anledningar kom i kontakt med de fabriksanställda, reagerade med förfäran på svälten och armodet.


Läget blev med tiden alltmer förtvivlat för dessa arbetare och den franske diplomaten Guignard de Saint Priest skrev angående deras bostads- och arbetsförhållanden i en inlaga till kommerskollegium:

”Slavarna på Amerikas plantager har åtminstone kläder och föda, slavarna i klädesfabriken har icke denna fördel. Den som hemfaller åt detta yrke i Stockholm, har därmed underkastat sig det grymmaste öde, med beständig utsikt att dö av hunger.”

Han menade att de levde som kreatur i de eländiga kyffen som tilldelats dem och bristen på kläder gjorde att de inte ens kunde besöka sin kyrka.
I dag är de en namnlös och bortglömd del av vår frihetstida textilindustri. På samma plats där biskopsämbetet för Stockholms katolska stift, dess centrum och domkyrka i dag ligger, låg Paulis manufaktur på 1700-talet där det arbetade katoliker från Aachen.
I samma trakt kring Fatburssjön, som tidigare varit en sjö med rent vatten och en tillgång för de kringboende, etablerade sig vid sidan av Paulis manufaktur alltfler textilfabriker, slakterier och bryggerier. I sjöns omedelbara närhet tippade man stinkande sopor i orenlighetsreservoarer och allsköns bråte, industriavfall och kemikalier själptes direkt ned i vattnet. Att just denna del av staden hade höga dödlighetstal var det egentligen ingen som förvånade sig över. Trots att man planerade både upprensning och rening av vattnet, som igendikning, förvandlades sjön mot slutet av 1700-talet till ett farligt osande träsk och alla planer rann ut i sanden.   

En nationalekonomisk kalkyl.
Lönerna spelade en stor roll vid prissättningen. Därför anställdes de allra fattigaste för att kunna hålla lönerna och därmed priserna på produkterna nere. Detta förhållande gällde i hela Europa. Själva fattigdomen och hungern, menade man, blev en sporre till att arbeta mer och effektivare, men de fick inte bli sjuka och avlida av svält, man behövde sin arbetskraft. Någon föda måste man ändå ge dem, men det krävdes hårdhet och offervilja om Sverige skulle bli en rik industrination och det var genom de fattiga arbetarna som man skulle fylla rikets kassakista. Sveriges förste professor i nationalekonomi, Anders Berch, slog fast att ”fattigt folk är landets rikedom”. De skulle få Sverige att blomstra.

Salander skrev att ”magan och behoven äro starkaste pådrivare” och talade om modersmjölken som ett gift. Man skulle tidigt vänja småttingarna vid det armod som väntade dem och det var därför olämpligt, ansåg han, att skola de fattigas barn eller ge dem ett drägligt liv. De var ”med modersmjölken uppfödda till arbete och elände”, menade han och fortsatte:

”Ett barn, av vilket kön det vara må, kan på sjätte eller sjunde året begynna att arbeta och förtjäna sitt bröd, det är obestridligt. Den behändighet i arbetet som med åren tillväxer ger vid mogen ålder otroliga förmåner: att arbeta dubbelt mer och mycket bättre än andra.” 

Prästen J. Aurinder i Maria församling i Stockholm vittnade i brev till Tabellverket och läkaren Abraham Bäck om vad denna cyniska människosyn ledde till i praktiken:

”Det sämre folkets barn, i synnerhet fabriksarbetares, dö här i proportion mest, och detta folket är mest fattigt, oordentligt, sjukligt och svagt, som nödvändigt framföder uslingar.”

Och vidare om bostäderna:

”På fabriker äro många hushåll hoppackade uti låga och osunda rum, som uppfyllde med orenlighet, hysa en så vedervärdig luft och lukt, att en frisk och stark människa, som är ovan därvid, icke många minuter kan bärga sig där inne.
Och i desse sumpige, fuktige och osunde rum bliva barnen födde och uppfödde, här bliva de vanskötte, här få de frysa och svälta. Kan här annat bliva än hjärtsprång, slag, trånsjuka? Sannerligen är icke underligare, att något enda barn här kan bliva vid liv, än att de fleste snart dö.”

Stockholm var överhuvud taget en farlig stad att leva i under 1700-talet. Nedsmutsningen på land och vatten i staden var en omtalad plåga som spred sjukdomar och farsoter, vilket ledde till förtidig död. Abraham Bäck var en av Vetenskapsakademiens ledamöter och blev 1749 Fredrik I:s livmedikus och senare även Adolf Fredriks. Som den vanligaste orsaken till den stora dödligheten bland befolkningen nämner han ”Fattigdom, elände, brist på brödfödan, ängslan och misströstan”. Den 12 februari 1771 drabbades Adolf Fredrik efter en riklig måltid av magkramp och yrsel och avled därpå efter ett slaganfall. I den bullentin som gavs efter kungens död står det: "Hans Majestäts dödsfall har skett av indigestion (matsmältningsproblem) av hetvägg, surkål, rofvor, hummer, kaviar, böckling och champagnevin."

Samtidigt fanns det många fattiga i staden och sjuka och invalider bars ut på gatorna för att tigga. Andra knackade på husens fönster och dörrar, skrek och sträckte fram sina händer. Tiggarbarnen var svartbleka, skriver Fogelström, klädda i trasor och tärda av svält och hunger. De kom i flockar och överföll folk med tiggande och skrik.


Man inrättade tre fattigläkartjänster i staden 1759. När läkarfrågan diskuterades i Hallrätten 1764 visste flera av fabrikörerna inte att fattigläkare existerade. Apiarie hade däremot inrättat en sjukstuga med sex sängar.
Rödsoten eller fältsjukan som den kallades i det militära, var en vanlig sjukdom. Den smittade genom bakterier i avföring, livsmedel och dricksvatten och gav koleraliknande symptom med diarré och kräkningar.



Korrektionsmetoder.
I den tjänstehjonsförordning som gällde för den här tiden, och som också gällde för fabriksarbetare, hade husbönder och arbetsgivare rätt att prygla vuxna anställda. I Missgärningsbalkens trettiosjätte kapitel, andra paragrafen, stod det att man inte fick göra dem lama eller lytta, då kunde man åtalas, men att näpsa dem skäligt var tillåtet. Rätten att misshandla koltbarn, påpekar Fogelström, var helt lagenligt. Först 1856 avskaffades husagan efter att Lars Johan Hierta vid flera tillfällen motionerat om ett förbud i riksdagen. Det var de ofrälse stånden som stod bakom motionen, medan adeln motsatte sig den. Man enades om en kompromiss där man fortsatt fick aga minderåriga. Som första land i världen avskaffades slutligen barnagan i Sverige 1979, med ett totalförbud mot allt våld mot barn, alltså även i hemmen.

Man behövde garn till fabrikerna och Stockholms första spinneri bedrevs under en före detta tukthusmästares ledning. Fogelström menade att gränsen mellan industriarbete och tvångsarbete ofta var flytande, då spinneriarbetet lika gärna utfördes på fattighus, barnhus och fängelser, som på textilfabrikerna. Barnängsfabriken importerade också 800 tyska tukthusfångar för sin produktion och han kallar fabriksarbetarna för frihetstidens trälar.

Spinnhuset.
Hanna Hansdotter 55 år gammal, var 1756 den sista personen i landet som dömdes till döden genom halshuggning och därefter bränning på bål för häxeri. Domen omvandlades till livstids straffarbete på Långholmens spinnhus. Kvinnor som togs in på spinnhuset kunde vara prostituerade eller som gjort sig av med nyfödda barn på olika sätt. Lösdrivare var en annan kategori. De var så kallade ”försvarslösa” och saknade arbetsgivare och egendom och speciellt ”lösa kvinnor vilka löpa med korgen kring gator och torg” var skyldiga och straffades enligt 1723 års tjänstehjonsstadga. Småtjuvar och tiggare, däribland barn, togs också in. Då Spinnhuset förverkligades och togs över av det statliga Kommerskollegium 1734, berodde det på landets usla finanser och satsningen på manufakturerna. Behovet av arbetskraft var stort och gamla och sjuka var man inte intresserade av på Spinnhuset

Arbetsdagarna var långa. Man väcktes klockan 4 och började arbeta kl. 5 och slutade ofta så sent som kl. 9 på kvällen. Efter utbyggnaden 1772 fanns det plats för 250 kvinnor, men också barn togs in där. Bellmans gode vän Hans Hansson Björkman var spinnhusinspektor samtidigt som han var förste aktör och sångare vid Operan. Spinnhusdirektionen rådfrågade ofta Erik Sallander som expert i manufakturfrågor och han rekommenderade att man införde en svältstuga för de intagna som inte arbetade tillräckligt bra. De kunde gott få bekosta sin egen mat också, framhöll han, då skulle man få se på duktiga arbetare. Barnängen och andra klädesfabriker levererade ull till Spinnhuset och fick spunnet garn tillbaka, så man var angelägna om att fliten hade högsta prioritet.

Vakterna hade rätt att hålla fångarna ”i en skälig aga”, och få dem att arbeta ”med varjehanda tuktan”. Man fick inte tillfoga dem ”lamhet eller lyte”.
1738 slog en vakt en kvinna så att hon avled. Han fick sona detta med 14 dagars fängelse på vatten och bröd.

Salpetersjuderiet.
Johan Eberhard Ehrenreich var egentligen tandläkare åt Fredrik I, men hade fler strängar på sin lyra. Han startade Mariebergs Fajansfabrik 1758 och var också ägare till Kungsholmens Salpetersjuderiverk. Salpeter användes som en ingrediens i kruttillverkningen. Ehrenreich tog emot medel för uppehället för de kvinnliga tukthusfångar han tilldelades att arbeta på sjuderiet. Hovsekreterare Lars Samuel Lalin och hans fru skötte verksamheten då Ehrenreich var bortrest utomlands. Detta måste ha varit Stockholms i särklass värsta arbetsplats och straffanstalt.

Lars Lalin 1729 – 1785
Hovsångare 1764 och ansågs äga en av landets vackraste sångröster, kammarmusikus 1762, skådespelare vid Operan och agerade som Jupiter i Thetis och Pelée mot Elisabeth Olin, Sveriges främsta operasångerska, och Carl Stenborg, hennes manlige motsvarighet. Thetis och Pelée invigde Sveriges nationalscen Operan 18 januari 1773 och blev därmed historisk. Lalin skrev också pjäser vid operateatern i Stora Bollhuset på Slottsbacken och var ledamot av Musikaliska Akademien. Han ledde också de öppna offentliga kavaljerskonserterna på Riddarhuset i Gamla stan.

Bristen på mat, kläder och läkarvård gjorde att förhållandena på sjuderiet mynnade ut i en skrivelse. I september 1772 inkom följande klagomål till Krigskollegium:

»Vi fattiga arrestanter på Tukthuset här i staden, vi lida en sådan förskräcklig nöd och undergång, som ej står att beskrifva; varandes äfven högst beklagligt, att sedan Allhelgonatiden förlidet år äro af hunger, svält och elände på det ynkligaste omkomna 23 personer, hafvandes en del af dessa uslingar haft tuggat grus i munnen, andra åter tuggat ben och sina fingrar uti dödsångesten, somliga af vanmäktighet stupat vid deras spinnrockar å golfvet.


Denna svåra och ynkliga medfart har föranlåtit vaktmästaren härstädes Petter Bergqvist att å våra vägnar göra ansökningar så väl hos norra förstadens kämnärsrätt som ock hos herr justitiekanslern ock k. krigskollegium; men han har intet hörd blifvit. En sådan svår medfart föranlåter oss arma uslingar, som hvarken hafva att skyla oss med utan äro nakna, blott- och bara som kreatur, icke heller att ligga på annat än bräder samt utaf de oss borttagna rättigheter dagligen måste krevera af hunger och elände, hvartill ingen annan än hofsekreteraren Lalin är vållande,

som på det sjette året icke den ringaste beklädning oss givit, som höga kronan består, utan hafva vi äfven för stor hungersnöds skull måst äta grus, hopblandadt med salt eller falaska, hvaraf största delen af oss äro igenom detta stora elände så utaf sig komna, att de aldeles blifva förlorade, helst vi mesta delen äro med sjukdomar besvärade.«

Efter upprepade vädjanden och framställningar till myndigheter om de förfärliga förhållandena på sjuderiet och även till regeringen och Gustaf III, gav kungen order om
att fångarna skulle föras till Långholmen. Denna ordern verkställdes först sju år senare. Då var endast 16 kvinnor kvar i livet.

Bellman planerade att skriva ett verk om spinnhuset som han tänkt kalla Fröjas tempel, ett projekt som dock inte blev av. 1764 - 1766 var han anställd som extraordinarie tjänsteman vid Manufakturkontoret och sedan som extraordinarie kanslist på Generaltulldirektionen.

I Fredmans epistel nr. 65, Om styrmansdotter Gretgens död på fabriken, låter han Movitz berätta om hur han stått vakt vid den unga kvinnans bår i Gravölsgåln på Söder. 

Movitz med flor om armen, hålt!
I en mörkblå kolt,
Kommer han så stolt. 
Svart väst, gröna byxor, nå!
Gult gehäng, hå hå!
Och Stöfletter på!
Hvarfrån kommer du nu Movitz? ditt öga det blöder.
Gevär! -  Ifrån Grafölsgåln på Söder. 


Jag stått i fyra timar jämt,
Skuffat mot och klämt,
Korsgeväret skämt, 
Krögarn i Grafölsgåln, den hund,
Far på Gröna Lund,
Slog en tand ur mund.
Se på när jag talar tändren de skallra i truten.
Gapa! Oxeltanden är utbruten. 


Hvad harm! mit öga går i gråt;
Uppå denna stråt,
Såg jag Charons båt. 
En Nymph uti Fröjas gård
Döden, grym och hård,
Lämnat i hans vård.
Gretgen ned på Kläds-fabriken; du Hänne ju kände,
Gutår! är en ängel nu, min frände. 

Gretgen, ach! hon til svepning har
Fina Bolster-var;
Täckt sin slöja drar. 
Dess hand för en frisk Tulpan;
Skada at dess blan
Lukta litet tran.
Nattyg, Klippingshandskar, Fransar dess vålnad utsira;
Kärlek bryter vid dess ben sin spira. 

Min Nymph, hon skull' förlofvad bli;
Fästman står, lät si,
Vid Artilleri. 
Capten heter, vänta, hör;
Det oss lika gör,
Gretgen ändå dör.
En Nymph, vacker, hur jag Hänne för ögat nu vänder,
Högt bröst, kullrig länd, och hvita händer. 

Den eld som utaf Himlens hand
Gör naturens band
I båd våg och land, 
Brann här; se i vår clenod,
Se i detta blod
Fröjas ärestod.
Hon kall! lät oss alla varma i hjertat nu vara;
Vid glas vi vår sorgesång förklara. 




Dagens textilindustri.
Textilindustrin är i dag en av världens största industribranscher, med 146 000 företag bara inom EU, där 1,8 miljoner människor är sysselsatta. När man tar del av den ideella och obundna research-organisationen Swedwatchs rapporter om den internationella textilindustrin utanför EU, framgår det att svenska företag har starka kopplingar till utnyttjandet av fattiga arbetare och miljöförstöring i samband med produktionen. När miljön kring textilfabriken i Barnängen har analyserats, har Länstyrelsen konstaterat att området där varit förorenat av kemikalier. Trots att många år har gått sedan fabriken lades ned. I marken där Barnängsfabriken låg finns det fortfarande kvar kemikalier i marken och i sedimenten. Då svenska textilindustrin flyttade till Indien, Kina och Bangladesh följde miljöföroreningarna med. För femtio år sedan var textilexporten från u-länderna 15 procent av den totala textilexporten i världen. År 2000 var den mer än femtio procent.

Det är naturligtvis den billiga arbetskraften som lockat svenska företag dit. EU är till exempel Myanmars (Burma) största exportmarknad och därifrån importerades kläder för ca 4 miljarder kronor, en ökning på 80 procent inom loppet av ett år då handelssanktionerna upphörde. H&M:s kläder produceras där för mycket låga löner i en industri där långa arbetsdagar och barnarbete hör till vardagen. Sluminvånare sliter i fabrikerna ofta under tvångsarbete för 23 kronor om dagen, med obetald övertid. Förhållandena i 1700-talets Barnängsfabrik har idag sin motsvarighet i u-ländernas textilfabriker.

Liksom då påverkar verksamheten idag många människor, inte minst när det gäller miljön. De farliga kemikalierna, bristen på avloppsrening med förgiftning av grundvatten, luftföroreningar från fabrikseldning och därmed avskogning, är faktorer som måste vägas in när man diskuterar textilindustrin.
Man hade varnat för att den nio våningar höga textilfabriken Rana Plaza, i en av Dhakas förorter i Bangladesh, skulle rasa samman. Trots alla varningar tvingades arbetarna fortsätta jobba och på morgonen den 24 april 2013 föll byggnaden ihop som ett korthus. 1 100 personer dog och minst 2 500 skadades.

Att vara textilarbetare i Asien innebär ofta att ens hälsa och liv utsätts för stora faror. Sammantaget kan man konstatera att utländska företag och regeringar har ett stort ansvar att skydda miljön, arbetarna och de mänskliga rättigheterna där. Det finns också ett personligt ansvar från industriledare, företagare och aktieägare som måste vägas in. Hur stor är då lönsamheten för svenska företag med verksamhet i Asien? Enligt uppgift närmar sig H&M ett börsvärde på 600 miljarder kronor. Stefan Persson äger 38,40% av kapitalet och har 70,01% av rösterna i H&M. Siffrorna talar för själv.


Genom sin romansvit på åtta böcker om arbetarna på Södermalm gör Per Anders Fogelström en alldeles egen historieskrivning, baserad på fakta, forskning och skapande fantasi. Vi får följa stadens utveckling, arbetarnas strävan för sin dagliga överlevnad och deras kamp för social och politisk rättvisa under drygt 200 år. En enastående insats som bidragit till förståelsen av vår historia och gett oss perspektiv på vår egen tid.


Källor:
Handlingar ang. manufakturverket under åren 1724—1761.
Förvaras i Riddarhusarkivet, serien »Barnängs- och Leijonanckerska manufacturiets arkiv».
Innehållande protokoll, inkomna handlingar, räkenskaper och affärskorrespondens.
Omfattar ett 20-tal volymer.

Ekonomisk debatt 1994 årgång 22 nr 3.
Ekonomiporträttet: Anders Berch.
Sven-Eric Liedman och Mats Persson 1992

Affärsvärlden nr. 9

Dina pengar.se 3/2 2017

Textilfabrikerna vid Barnängen
Holger Rosman

Bokutgåva: Centraltryckeriet, Stockholm, 1929


Bilder 
Vävarnas uppror av Käthe Kollwitz.